onsdag 29 december 2010

Ring klocka, ring.

På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi  träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!

Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.

Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.

Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!

Till frukost fick vi en illustration  av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige?  Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?

Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?

Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.

På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.

I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!

1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.

onsdag 22 december 2010

När ungdomskulturen kom till.

Att vara med jukebox skiljer sig en hel del från den bekymmerslösa Spotify-tillvaron. För att fylla Wurlitzern med ett värdigt och kvalificerat innehåll måste man gå 40-50 år tillbaka i tiden, jaga fatt på en fysisk bärare av musiken, en singel i god kondition, helst inspelad i mono. Som tur är har man en gedigen bildning på perioden genom nördig bevakning i Bildjournalen, Radio Luxemburg, Tio i Topp, Drop-In på TV, ändlösa diskussioner på raster och håltimmar och efterhand flitigt besökande av diskotek, även om fokus i det senare fallet stundtals stördes av annan spaning.

Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.

Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.

Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.

Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson.  The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja!  Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.

Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan  inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.

onsdag 15 december 2010

Informationen, makten och sanningen.

De senaste dagarna har jag funderat en del över makt och information, och makten över informationen. Går vi tillbaka i tiden var det i stor utsträckning kyrkan som kontrollerade informationen. För befolkningen var predikstolen informationskanalen från överheten, förstärkt av kyrkoplikten.

Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.

Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.

Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.

Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.

En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott.  Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.

Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.

Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?

Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör  att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..

Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..

Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.

En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.

Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..

torsdag 9 december 2010

Mobbning på nätet?

Härom dagen upptäckte jag en grupp på Facebook som heter: Dags för Robert Dahlström att sluta på Ystads Allehanda. Oreflekterat gick jag med och tyckte att det var precis vad jag längtat efter. Så blev jag litet hjärtnupen och tänkte hur ledsen jag skulle bli om det fanns en sådan grupp om mig, i tillämpliga delar.

Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.

Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara  för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.

Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.

Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering  av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter  med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.

Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.

Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!