På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!
Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.
Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.
Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!
Till frukost fick vi en illustration av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige? Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?
Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?
Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.
På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.
I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!
1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.
onsdag 29 december 2010
onsdag 22 december 2010
När ungdomskulturen kom till.
Att vara med jukebox skiljer sig en hel del från den bekymmerslösa Spotify-tillvaron. För att fylla Wurlitzern med ett värdigt och kvalificerat innehåll måste man gå 40-50 år tillbaka i tiden, jaga fatt på en fysisk bärare av musiken, en singel i god kondition, helst inspelad i mono. Som tur är har man en gedigen bildning på perioden genom nördig bevakning i Bildjournalen, Radio Luxemburg, Tio i Topp, Drop-In på TV, ändlösa diskussioner på raster och håltimmar och efterhand flitigt besökande av diskotek, även om fokus i det senare fallet stundtals stördes av annan spaning.
Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.
Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.
Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.
Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson. The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja! Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.
Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.
Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.
Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.
Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.
Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson. The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja! Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.
Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.
onsdag 15 december 2010
Informationen, makten och sanningen.
De senaste dagarna har jag funderat en del över makt och information, och makten över informationen. Går vi tillbaka i tiden var det i stor utsträckning kyrkan som kontrollerade informationen. För befolkningen var predikstolen informationskanalen från överheten, förstärkt av kyrkoplikten.
Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.
Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.
Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.
Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.
En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott. Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.
Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.
Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?
Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..
Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..
Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.
En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.
Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..
Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.
Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.
Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.
Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.
En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott. Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.
Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.
Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?
Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..
Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..
Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.
En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.
Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..
torsdag 9 december 2010
Mobbning på nätet?
Härom dagen upptäckte jag en grupp på Facebook som heter: Dags för Robert Dahlström att sluta på Ystads Allehanda. Oreflekterat gick jag med och tyckte att det var precis vad jag längtat efter. Så blev jag litet hjärtnupen och tänkte hur ledsen jag skulle bli om det fanns en sådan grupp om mig, i tillämpliga delar.
Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.
Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.
Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.
Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.
Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.
Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!
Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.
Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.
Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.
Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.
Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.
Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!
söndag 28 november 2010
När kommunen leker affär.
Ursäkta om jag plumpar mot den goa adventsstämningen. Allt kan inte vara idyll, man måste få vara litet förbannad också.
I sin passion för trycksaker har Simrishamn kommit på ett fiffigt sätt att producera dessa på andras bekostnad. På kort tid har jag snubblat över två exempel.
Av tradition har kommunerna gett ut en turistinformation som heter Guiden. I år, när alltfler överger trycksaker, storsatsar man med att utöka formatet till ett magasin. Jag har tidigare bloggat om detta. Kritisk är jag fortfarande. Idén är att Arkivbild designar magasinet och kränger annonser på längden och tvären: Turistbyråerna förser den med innehåll. Vi som träffar turisterna under en längre tid, har en relation, har inget, och då menar jag inget, inflytande och påverkansmöjlighet när det gäller det stolta magasinet. Vi förväntas köpa annonser, billigt säger turistbyrån, men det beror på att de inte känner marknaden.
Det andra exemplet är när det gäller turistkarta. Ett företag som heter Kartguiden ringde upp mig och ville sälja en annons på tavlan som visar kartan och tillhandahåller karta på olika ställen i Simrishamn. Nästa steg är väl att man kan få köpa annons på färgburken, man använder för att måla tavlan där kartan ska sitta. Eftersom jag redan annonserar i en karta producerad av några som kallar sig Kartverket, blev jag litet nyfiken och började gräva.
Att Kartguiden erbjöd mig att vara med i "kommunprojektet" gjorde mig litet lurig. När jag avböjde annonsering informerade säljaren om att jag använde den digitala kommunkartan på min hemsida, eftersom jag inte köpte annons uppmanades jag att ta bort den. Jag ber honom skicka information om "kommunprojektet".
Här läser jag med skräckblandad förtjusning ett rekommendationsbrev från kommundirektören Staffan Tellman. Där talar han om att de skrivit ett 5-årigt samarbetsavtal. Han uppmanar oss företag att kontakta Kartguiden för att köpa annonser.
Förutom att kommunen gör sig till säljare av Kartguiden ger man dem monopol på att exponera sina kartor på Turistbyrån. Det känns inte så juste gentemot oss som valt att medverka i andra kartor.
Det kan ju verka smart! Men nu är det inte kommunens uppgift att vara smart utan att hantera våra skattepengar på riktigt sätt och till rätt saker. Detta regleras i en mängd lagar, främst kommunallagen och Lagen om Offentlig Upphandling, som är medborgarnas skydd mot korruption och godtycke.
Mina främsta invändningar är:
I sin passion för trycksaker har Simrishamn kommit på ett fiffigt sätt att producera dessa på andras bekostnad. På kort tid har jag snubblat över två exempel.
Av tradition har kommunerna gett ut en turistinformation som heter Guiden. I år, när alltfler överger trycksaker, storsatsar man med att utöka formatet till ett magasin. Jag har tidigare bloggat om detta. Kritisk är jag fortfarande. Idén är att Arkivbild designar magasinet och kränger annonser på längden och tvären: Turistbyråerna förser den med innehåll. Vi som träffar turisterna under en längre tid, har en relation, har inget, och då menar jag inget, inflytande och påverkansmöjlighet när det gäller det stolta magasinet. Vi förväntas köpa annonser, billigt säger turistbyrån, men det beror på att de inte känner marknaden.
Det andra exemplet är när det gäller turistkarta. Ett företag som heter Kartguiden ringde upp mig och ville sälja en annons på tavlan som visar kartan och tillhandahåller karta på olika ställen i Simrishamn. Nästa steg är väl att man kan få köpa annons på färgburken, man använder för att måla tavlan där kartan ska sitta. Eftersom jag redan annonserar i en karta producerad av några som kallar sig Kartverket, blev jag litet nyfiken och började gräva.
Att Kartguiden erbjöd mig att vara med i "kommunprojektet" gjorde mig litet lurig. När jag avböjde annonsering informerade säljaren om att jag använde den digitala kommunkartan på min hemsida, eftersom jag inte köpte annons uppmanades jag att ta bort den. Jag ber honom skicka information om "kommunprojektet".
Här läser jag med skräckblandad förtjusning ett rekommendationsbrev från kommundirektören Staffan Tellman. Där talar han om att de skrivit ett 5-årigt samarbetsavtal. Han uppmanar oss företag att kontakta Kartguiden för att köpa annonser.
Förutom att kommunen gör sig till säljare av Kartguiden ger man dem monopol på att exponera sina kartor på Turistbyrån. Det känns inte så juste gentemot oss som valt att medverka i andra kartor.
Det kan ju verka smart! Men nu är det inte kommunens uppgift att vara smart utan att hantera våra skattepengar på riktigt sätt och till rätt saker. Detta regleras i en mängd lagar, främst kommunallagen och Lagen om Offentlig Upphandling, som är medborgarnas skydd mot korruption och godtycke.
Mina främsta invändningar är:
- Båda tjänsterna ska upphandlas i konkurrens. Det har ingen betydelse om eventuellt kommunen får tjänsterna "gratis". (Även direktupphanling är en upphandling som ska vara dokumenterad.)
- Kommuntjänstemän bör inte skriva rekommendationsbrev, som används i marknadsföringen.
- Ett femårigt avtal är exceptionellt långt avtal. Huvudregeln är 3 år med möjlig förlängning.
- Om man har ett samarbete om kartor, borde man ha förhandlat fram rätten att använda den digitala kartan även om man inte vill köpa annons av Kartguiden.
- Det finns likvärdiga alternativ till Kartguiden, dessa borde få samma rätt att sprida sina kartor via Turistbyrån.
lördag 20 november 2010
Kultur - javisst, men först en rejäl pension.
Jag har funderat en del över vad kultur är. Något neurotiskt är det över begreppet. Och något som speglar tidsandan. Historiskt har det varit olika saker som definierat en elit. För länge sedan var det att vara av god börd. Att vara rik eller åtminstone ekonomiskt oberoende var under en period tecken på en fin människa. Ett slag var det fint att vara intelligent. Sedan var det att vara kreativ - vad man nu menade med det. Idag är det kanske att arbeta med kultur som gör en människa nobel? Jag kan inte annars riktigt förstå denna överproduktion av kulturarbetare, dömda till ett liv i fattigdom, långa perioder av arbetslöshet, om man överhuvudtaget kommer in på den tänkta arbetsmarknaden. Det känns inte riktigt rätt att locka in en massa ungdomar på sådana utbildningar.
Till att börja kan det vara idé att försöka definiera vad som är kultur, och det är inte det lättaste. Det är lika snårigt som att bena ut vad konst är. Den gode Amit Sen, här i byn, bedrev ett konstprojekt med ett ordentligt statligt stöd. Jag frågade honom, vad konst är. Han hade ett enkelt svar. "Konst är vad någon etablerad i konstvärlden säger är konst." Hans ambitiösa projektplan, som gick ut på att utforska hur konst kunde utveckla en by på landet (ungefär, om jag kommer ihåg rätt) gav ett stöd över flera år på (fortfarande om jag är rätt informerad) 1,5 mkr. För detta ordnade han bilkonsert, klädde ut bybor i vita overaller och lekte hela havet stormar utanför ICA. Eftersom det av någon nämnd bedömts som konst var det alltså konst.
Det kanske hade varit intressant att få en bedömning av Riksrevisionen av bidragsutdelningen, kanske hade de ställt sig tveksamma för att inte säga negativa. Men lik förbannat hade det varit konst enligt Amits definition.
Kanske gäller samma definition för kulturen. Det känns i varje fall väldigt slutet, elitistiskt och inavlat. Det gör mig litet bekymrad eftersom utvecklingsbyråkraterna i en ökande omfattning börjar tala om kultur som en drivkraft för tillväxt och utveckling. Jag blir alltid orolig när charlataner börja sprida koncept och tala om utvecklingsmodeller som vilar en bräcklig tankegrund, ofta en hemknådning av något man hört på ett inspirerande seminarium.
Wikipedia:
Vad är då den allmänna uppfattningen om kultur? Jag tror tyvärr att det ligger mycket i Amits konstdefinition. Möjligtvis drev han med mig, men det gör det inte mindre intressant. Om kultur är det som kuturetablisemanget kallar kultur, kan man känna igen tankegods från Marxismens kaderideologi och prolatariatets diktatur i överförd bemärkelse.
Jag tror att man behöver ha ett vidgat kulturbegrepp och ska det få en betydelse krävs det kontinuitet och uthållighet. Garaget, Kulturum, som jag till min stora glädje ser ska ha en utställning igen, Valnöt och Kaprifols konsertverksamhet är uppenbart viktiga men inte hela sanningen.
I mitt kulturbegrepp är till exempel Hammenhögs Frö kultur. Tulpanfesten, idéträdgården och blomsterfälten. Tyvärr verkar epoken över.
Jeppsons Möbler är kultur. Envis uthållig satsning på kvalitetsmöbler, mot alla odds. Det är roligt att uppleva en nytändning i företaget.
Hammenhögs Gästis är kultur. En ofördärvad men nyrenoverad miljö. En historia på över 300 år. En utveckling av gastronomin, som upmärksammas i media. Ungefär 10 000 besökare per år, 40 000 unika besökare på hemsidan per år och 15 000 unika på bloggen under ett år.
Jag som är litet förtjust i att strukturera skulle vilja dela in oss kulturaktörer i tre grupper:
De som lever av kultur.
De som lever med kultur.
De som lever för kultur.
Vi tillhör grupp 2.
.
Till att börja kan det vara idé att försöka definiera vad som är kultur, och det är inte det lättaste. Det är lika snårigt som att bena ut vad konst är. Den gode Amit Sen, här i byn, bedrev ett konstprojekt med ett ordentligt statligt stöd. Jag frågade honom, vad konst är. Han hade ett enkelt svar. "Konst är vad någon etablerad i konstvärlden säger är konst." Hans ambitiösa projektplan, som gick ut på att utforska hur konst kunde utveckla en by på landet (ungefär, om jag kommer ihåg rätt) gav ett stöd över flera år på (fortfarande om jag är rätt informerad) 1,5 mkr. För detta ordnade han bilkonsert, klädde ut bybor i vita overaller och lekte hela havet stormar utanför ICA. Eftersom det av någon nämnd bedömts som konst var det alltså konst.
Det kanske hade varit intressant att få en bedömning av Riksrevisionen av bidragsutdelningen, kanske hade de ställt sig tveksamma för att inte säga negativa. Men lik förbannat hade det varit konst enligt Amits definition.
Kanske gäller samma definition för kulturen. Det känns i varje fall väldigt slutet, elitistiskt och inavlat. Det gör mig litet bekymrad eftersom utvecklingsbyråkraterna i en ökande omfattning börjar tala om kultur som en drivkraft för tillväxt och utveckling. Jag blir alltid orolig när charlataner börja sprida koncept och tala om utvecklingsmodeller som vilar en bräcklig tankegrund, ofta en hemknådning av något man hört på ett inspirerande seminarium.
Wikipedia:
Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i vardagligt tal är den första betydelsen den vanligare. Ordet kultur kommer från latinets, cultura av cultus, som betyder odling, och som etymologiskt hör samman med ordet kult. I sin ursprungliga betydelse förekommer det i till exempel bakteriekultur.
Kultur kan definieras som livsmönster t.ex. språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle". Som sådant inkluderar detbeteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem ochkonstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människanJag förnekar inte på något sätt att kultur är en drivkraft för utveckling. Däremot är jag tveksam till att att det finns en utvecklingsmetod, konsultkoncept, som kan driva detta.
Vad är då den allmänna uppfattningen om kultur? Jag tror tyvärr att det ligger mycket i Amits konstdefinition. Möjligtvis drev han med mig, men det gör det inte mindre intressant. Om kultur är det som kuturetablisemanget kallar kultur, kan man känna igen tankegods från Marxismens kaderideologi och prolatariatets diktatur i överförd bemärkelse.
Jag tror att man behöver ha ett vidgat kulturbegrepp och ska det få en betydelse krävs det kontinuitet och uthållighet. Garaget, Kulturum, som jag till min stora glädje ser ska ha en utställning igen, Valnöt och Kaprifols konsertverksamhet är uppenbart viktiga men inte hela sanningen.
I mitt kulturbegrepp är till exempel Hammenhögs Frö kultur. Tulpanfesten, idéträdgården och blomsterfälten. Tyvärr verkar epoken över.
Jeppsons Möbler är kultur. Envis uthållig satsning på kvalitetsmöbler, mot alla odds. Det är roligt att uppleva en nytändning i företaget.
Hammenhögs Gästis är kultur. En ofördärvad men nyrenoverad miljö. En historia på över 300 år. En utveckling av gastronomin, som upmärksammas i media. Ungefär 10 000 besökare per år, 40 000 unika besökare på hemsidan per år och 15 000 unika på bloggen under ett år.
Jag som är litet förtjust i att strukturera skulle vilja dela in oss kulturaktörer i tre grupper:
De som lever av kultur.
De som lever med kultur.
De som lever för kultur.
Vi tillhör grupp 2.
.
lördag 13 november 2010
Visst är nätet fantastiskt.
Härom dagen skrev jag ett inlägg om "Trender från USA". Idag fick jag en kommentar som gjorde mig väldigt konfunderad:
Ni måste helt enkelt klicka på länken!
Min första tanke var att de sitter med en sökrobot och skannar webbar om hotell och planterar sin länk i en kommentar. Men vid en andra tanke känns det inte realistiskt och knappast tekniskt genomförbart även om indiskt IT-folk är i världsklass.
Jag gick in på deras webb och botaniserade. En femstjärnigt lyxhotellkedja i Sheratonklass, läser i min blogg och tycker att det är intressant information. Nu ska erkännas att mina kunskaper om Indien är begränsade. Visserligen fick jag ett visst bildningslyft när jag plöjde tegelstensromanen Shantaram av Gregory David Roberts som utspelar sig huvudsakligen i Mumbai. Jaypee Hotels har naturligtvis ett hotell i Mumbai.
Visst är det spännande hur en svensk gästgivargård med anor från 1600-talet, 8 rum, visserligen trestjärnigt, kommunicerar med en femstjärnig lyxhotellkedja i Indien. Åk dit, men gärna via Hammenhögs Gästis, och läs Shantaram.
1 kommentarer:
- deluxe hotel agra sa...
- Info in your blog is very Great & interesting.Jaypee Hotels Resorts and Palaces are best five star deluxe hotel in India at best prices. JaypeeHotels.com offers Hotels In New Delhi India.,luxury hotels in India with 5 star hotels in Delhi, Agra, Mussoorie, Chennai, Mumbai with instant online booking facilities.thanks for this very informative post and article.
- Online Reservation
- |
- Promotional Packages
- |
- E - Perfect
- |
- International Conventions
- |
- Conferences & Meetings
- |
- Weddings
- |
- Spa
Min första tanke var att de sitter med en sökrobot och skannar webbar om hotell och planterar sin länk i en kommentar. Men vid en andra tanke känns det inte realistiskt och knappast tekniskt genomförbart även om indiskt IT-folk är i världsklass.
Jag gick in på deras webb och botaniserade. En femstjärnigt lyxhotellkedja i Sheratonklass, läser i min blogg och tycker att det är intressant information. Nu ska erkännas att mina kunskaper om Indien är begränsade. Visserligen fick jag ett visst bildningslyft när jag plöjde tegelstensromanen Shantaram av Gregory David Roberts som utspelar sig huvudsakligen i Mumbai. Jaypee Hotels har naturligtvis ett hotell i Mumbai.
Visst är det spännande hur en svensk gästgivargård med anor från 1600-talet, 8 rum, visserligen trestjärnigt, kommunicerar med en femstjärnig lyxhotellkedja i Indien. Åk dit, men gärna via Hammenhögs Gästis, och läs Shantaram.
fredag 12 november 2010
Jag håller emot så länge jag kan.
Vi skulle ta en kortare tur till Stockholm, för att fira Tages ettårsdag. Vinterdäck (utan dubbar) var inhandlade och monterade. Tack någon för Peugot i Hammenhög. Jag hatar bilköer, i synnerhet köer för att få något åtgärdat på den bil som bara ska rulla och gå. Sture Nilssons Bil är bilreperationernas svar på hemsjukvården.
Så kommer det! SMHI planerar snökaos och utfärdar klass 2-varning. Jag hade lagt upp det med Elsie Johanssons "Näckrosträdet" på cd.
Här blir inget kasande på nederbörden för vår del, men samtidigt vill vi ju upp till lille Tage. Över till SJs webb. Faktiskt gick det att hitta ett par biljetter som passade. Prissättningen på tågresor har jag aldrig förstått, och lär väl aldrig komma till insikt i. Om man är ute i otroligt god tid så premieras det tydligen med billiga biljetter, det lär vi aldrig vara med om. Tydligen har SJ också bestämt sig för att också belöna bohemer och slarvputtar, som beställer i sista minuten, med en kraftig prisnedsättning. Den nådens sol kom att lysa över oss.
Nu återstod endast bagageeländet att lösa. Vi hade inköpt en skaplig samling barnmöbler på IKEA. Förutom den den rent fysiska ansträngningen att släpa ett antal kartonger var det en social utmaning att tränga sig fram med ett gäng kartonger på tåg, trottoarer, tunnelbana och buss. "Jävla lantisar, tror de inte att det finns IKEA i Stockholm!"
Väl på plats, är tåget ett kultiverat sätt att resa, även om deras Wi-Fi inte fungerar. Åtminstone så länge man undviker buffévagnen. Jag överväger att nästa gång låta bli att ta av plasten runt mackan, så blir det åtminsone litet tuggmotstånd. Hur som helst en bit in i Småland kom snön. Skönt då slipper jag stämma SMHI!
Nu gäller det att hålla emot och leta "intevintertecken". Jag skulle kanske skörda citronerna. Dessutom ger det en behaglig påminnelse om Italien.
Nu är det i och för sig snabbt gjort, jag har bara två i år.
Nej - jag går ut och luktar på några kvardröjande rosor. Det tar ju ett slag innan det kommer nya.
Det betyder att det ligger ett par dagsverken på gräsmattan. Man bör nog räfsa upp dem för att undvika snömögel, som är skadligt, men sällan dödligt, för gräsmattan. Det kan å andra sidan också sägas om krattning - skadligt men sällan dödligt för gubbryggar.
Nu är det inte så att jag generellt hatar höst och vinter. Det är mörker, snö, kyla och storm jag inte tycker om. Kunde de ta fram ett alternativ utan de inslagen skulle jag omedelbart bli en stor vintervän.
Annars är jag förberedd på det värsta. Pelletsförrådet är fyllt och matarskruven som körde sönder förra skräckvintern är utbytt. Så come on!
Så kommer det! SMHI planerar snökaos och utfärdar klass 2-varning. Jag hade lagt upp det med Elsie Johanssons "Näckrosträdet" på cd.
Här blir inget kasande på nederbörden för vår del, men samtidigt vill vi ju upp till lille Tage. Över till SJs webb. Faktiskt gick det att hitta ett par biljetter som passade. Prissättningen på tågresor har jag aldrig förstått, och lär väl aldrig komma till insikt i. Om man är ute i otroligt god tid så premieras det tydligen med billiga biljetter, det lär vi aldrig vara med om. Tydligen har SJ också bestämt sig för att också belöna bohemer och slarvputtar, som beställer i sista minuten, med en kraftig prisnedsättning. Den nådens sol kom att lysa över oss.
Nu återstod endast bagageeländet att lösa. Vi hade inköpt en skaplig samling barnmöbler på IKEA. Förutom den den rent fysiska ansträngningen att släpa ett antal kartonger var det en social utmaning att tränga sig fram med ett gäng kartonger på tåg, trottoarer, tunnelbana och buss. "Jävla lantisar, tror de inte att det finns IKEA i Stockholm!"
Väl på plats, är tåget ett kultiverat sätt att resa, även om deras Wi-Fi inte fungerar. Åtminstone så länge man undviker buffévagnen. Jag överväger att nästa gång låta bli att ta av plasten runt mackan, så blir det åtminsone litet tuggmotstånd. Hur som helst en bit in i Småland kom snön. Skönt då slipper jag stämma SMHI!
Nu gäller det att hålla emot och leta "intevintertecken". Jag skulle kanske skörda citronerna. Dessutom ger det en behaglig påminnelse om Italien.
Nu är det i och för sig snabbt gjort, jag har bara två i år.
Nej - jag går ut och luktar på några kvardröjande rosor. Det tar ju ett slag innan det kommer nya.
Det är i och för sig lika bra att erkänna att det är höst. Den präktiga hästkastanjen på trädgårdssidan har fällt alla sina löv. Det är ett imponerande grenverk som vanligen döljs av det ännu mer imponerande bladverket. Först på våren och sist på hösten.
Det betyder att det ligger ett par dagsverken på gräsmattan. Man bör nog räfsa upp dem för att undvika snömögel, som är skadligt, men sällan dödligt, för gräsmattan. Det kan å andra sidan också sägas om krattning - skadligt men sällan dödligt för gubbryggar.
Nu är det inte så att jag generellt hatar höst och vinter. Det är mörker, snö, kyla och storm jag inte tycker om. Kunde de ta fram ett alternativ utan de inslagen skulle jag omedelbart bli en stor vintervän.
Annars är jag förberedd på det värsta. Pelletsförrådet är fyllt och matarskruven som körde sönder förra skräckvintern är utbytt. Så come on!
måndag 8 november 2010
Trender från USA
När Österlen lyser, med ett år för år bättre program, hamnar jag i adminstrationen. Bokföringen ska fram och momsdeklarationen ska in. Jag undrar om det kommer att bli verklighet med låg restaurangmoms, nu när valet är över.
I en liten paus i sifferarbetet. Bläddrar jag i husorganet Restauratören. Vem trodde det i den radikala ungdomen att man med spänning skulle läsa denna tidning?
Jag brukar med förtjusning titta på rapporter om trender från andra delar av världen. Mina ögon föll på en artikel om New York. Den största nyheten, vägglössplågan, hade man inte tagit upp. När processhungriga advokater fått ta hand om det, kommer säkert nyheten förvandlas till en trend. Inte heller problemet med små rum känns applicerbart på Hammenhögs Gästis, synd att vi inte ligger på Manhattan.
Små rum i dyra New York
2010-10-28 av: Daniel Hirsch
Mindre men mer yt effektiva rum och ett aktivt jobb med att sälja paket på hotellets egen webbplats. Det är två trender som Kurt Östlundh från HKC Hotels tar med sig hem efter tio veckor i New York.
Annons
Manhattans hotell
På Manhattan finns 72 000 hotellrum. Det är 7 000 fler än 2005. Ytterligare 5 000 rum tillkommer det närmaste året. Juli 2009 till juni 2010 var beläggningen 83 procent och snittpriset 218 dollar. Två år tidigare var beläggningen 86 procent och snittpriset 296 dollar.
Läs mer om
trender Kurt Östlundh, vd och ägare till HKC Hotels, har tillbringat de tio senaste veckorna i New York. Syftet var framför allt att få spendera en längre samman-hängande period i staden, men också att undersöka hotelltrender. Han har besökt ett 50-tal hotell och träffat hotelldirektörer och analytiker.
Kurt Östlund reagerade bland annat på att hotellbroschyrer är helt ute.
– Frågar man efter en får man ett business card där de hänvisar till sin webbplats. Hotelldirektören på Hilton Millennium sa att de jobbar aktivt med att skapa paket på den egna webbplatsen, i stället för att gå via andra kanaler som tar hiskeligt mycket i provision. Enligt honom är de på gång att lyckas ganska bra med det, säger Kurt Östlundh.
Han har även tittat på en del nyproducerade hotellrum och spår mindre men bättre planerade rum.
– Här är hyrorna ännu högre än i Stockholm så att vara yteffektiv är otroligt viktigt. Därför är de nya hotellrum som byggs små, men förbaskat genomtänkta.
Han exemplifierar med The Standard, där det saknas dörrar till såväl garderober som badrum, även om det finns dörr till toaletten som är separat.
– I de allra minsta rummen har man en queen size-säng som står i ett hörn. Bor man två där får den som ligger längst in mer eller mindre krypa över den andre om hon eller han ska gå på toaletten. Inredningen är ljus och helhetsintrycket av rummet är att det inte är så litet som det egentligen är.
Ritningar på The Standards rum finns på hotellets webbplats, www.standardhotels.com/new-york-city.
Innan Kurt Östlundh reste iväg meddelade han omgivningen att »det nu är upp till bevis om min lön bara är en onödig kostnad eller om HKC Hotels klarar sig lika bra utan mig«.
Hur är det med den saken?
– Haha, det har varit oroväckande bra under de här månaderna. Men jag fick ett mejl från min styrelseordförande Göran Collert som skrev: »Var inte orolig, kom hem!«
Som komplement till webben har vi, just som i artikeln, visitkort. Vi har valt fyra olika motiv för att litet kunna omväxla och följa årstiderna. Baksidan, som innehåller statisk information, är densamma på alla. Dessa visitkort, som inte kostar mycket att framställa, fullständigt gödslar vi med. Ofta skickar vi med gäster en liten bunt och ber dem att sprida till vänner och bekanta.
Den andra trenden från New York är att öka ansträngningarna att få gäster att boka direkt på den egna hemsidan. Det har vi också satsat på konsekvent och medvetet. I "den gamla världen" köpte folk i stor utsträckning sina resor via en resebyrå. Detta har i grunden förändrats sedan en mycket stor majoritet av befolkningen, och ännu större andel av dem som reser, använder Internet.
Idag sker en stor, och ökande, andel av bokningar och betalning över nätet. Ägarna av bokningssystem har ofta utvecklat sina system just för resebyråer, med få funktioner som stöder verksamheten på ett hotell. Det har alltså varit i deras intresse att förlänga livet på resebyråer. I detta avseende fungerar kommunerna som resebyråer. Avigsidan med denna struktur är att hotellen tvingas betala mycket höga provisioner till olika resebyråer, 12% till kommunerna och 20% till Visit Österlen och Ystads resebyrå.
De oanständigt höga provisionerna som grundar sig endast på att de förfogar över systemet är ett problem i sig. Vad som är värre är att vare sig kommunerna eller Visit Österlen och Ystad Resebyrå förstår sig på den nya affärslogiken. För kommunernas del består bristerna främst i att man inte säljer, vilket är logiskt eftersom man är en kommun. De får en och annan provision när en besökare går vilse i djungeln och råkar boka via kommunen. Visit Österlen och Ystad Resebyrå är värre ute, de tillämpar gammalt tänkande i nya tider.
De har hängt upp sig på en gammal säljarslogan, att man ska äga kunden. Om någon bokar en övernattning hos oss via Ystad Resebyrå så får vi direkt ett besked om detta via e-post. Men eftersom Ystad Resebyrå, i den gamla världen, lärt sig att det gäller att äga kunden skickar de inga kontaktuppgifter till os på den som ska komma och bo hos oss. Eftersom resebyrån tillämpar kontorstider kan det ta flera dygn innan vi får fram uppgifter om en kund, för att svara på en fråga eller hitta en lösning på en dubbelbokning.
Vi har för vår del en lösning på problemet med de höga provisionerna. På vår hemsida har vi lagt upp en s.k. mikrobutik. När våra besökare bokar där utgår endast en provision på 5%, vilket må vara hänt, som betlaning för systemet och kortavgift. 95% av våra bokningar/betalningar gå den vägen. Men inte heller på dessa får vi kontaktuppgifter. Det är så till den milda grad korkat att jag väljer att inte tänka på det, eftersom jag blir så arg. Jodå jag har med kraft framfört detta, men någon rättelse har jag inte lyckats åstadkomma. Det finns små monopolister både i privat och offentlig sektor. Det är väldigt få av våra kollegor som valt att sätta upp en mikrobutik.
Det nya destinationsbolaget, som enligt alla tecken kommer att förverkligas, kan på allvar rita om kartan för oss i besöksnäringen. Har jag förstått saken rätt kommer turistbyråerna i sin nuvarande verksamhet att upphöra. Det är bra då upphör deras "tvångsbeskattning" via bokningsprovisioner. Vi kan får slut på tvångstankarna om att broschyrtillverkning är ett mått på effektivitet. För den privata resebyrån, Visit Österlen, förefaller framtiden mer oviss. Joachim Orrenius har gjort ett bra jobb och framförallt kompletterat de stora brister man kunnat se i kommunernas turismarbete. Med ett destinationsbolag kommer Visit Österlens roll och funktion att förändras. I den bästa av världar, utom för Joachim, blir den överflödig. Personligen skulle jag gärna se att Visit Österlen fick ingå i det nya bolaget. Jag skulle med glädje se Joachim i en ledande roll i etableringen i det nya bolaget.
onsdag 3 november 2010
Snart så är det slut på gamla tider...
Nu får det vara slut på flamsandet, med Toscanaresor, strandfilosoferande och pensionärsuppvaktningar. Tillbaka till kärnverksamheten, som faktiskt på sitt sätt är lika rolig den. Att vara med att rigga en upplevelse för de som besöker oss är mycket tillfredsställande.
I går kväll var det "stora mötet" i Gärsnäs i Rolf Jolums lokaler, Ragnar Pärs. För första gången hade de tre kommunerna, Ystad, Simrishamn och Tomelilla bjudit in till träff med besöksnäringen. Ca 130 intresserad hade lyssnat på kallelsen och masat sig dit, något av ett rekord som vittnar om ett sug efter förändring.
Vi hälsades välkomna av de tre turismansvariga från kommunerna. Alla är kvinnor, vilket i och för sig inte är så konstigt för alla medarbetarna är också kvinnor. Varför är det så? Nu är det inte fel på entusiasmen och motorn, det är bara det att de satt utombordaren på insidan av båten. Det är klart att det blir stor aktivitet i båten, men vi, havet, är ganska oberörda. Visst är det bra att man uppträder tillsammans och tvättar bort kommunloggorna.
Det är alltid intressant med statistik och mätningar, även om jag föredrar att få de torra siffrorna att själv analysera och dra slutsatser av.
Man har också låtit genomföra en varumärkesundersökning. Jag har förgäves försökt att få fram dokumentationen på kommunernas hemsidor. Vad jag såg var att Matrundan på kort tid etablerat ett mycket starkt varumärke. Jag var med och drog igång den och ska aldrig glömma hur Simrishamns Turistbyrå (förra turistchefen) aktivt motarbetade den. Trots att hon av titeln att döma var chef över turisterna, vägrade de att kasta sig över hennes trädgårdskoncept. Sicka otacksamma ena!
Det var utlovat att vi skulle få ta del av deras tankar om framtiden. Det är möjligt att jag knoppade då men mig gick det förbi. Om det inte var att vissa trycksaker/broschyrer skulle sluta att produceras. I stället kraftsamlar man, som det heter på nusvenska, och gör om den förhatliga Guiden till ett magasin. Jag har ett par invändningar, Guiden blev liggande på turistbyrån eftersom man tyckte att det var för dyrt att skicka den till kreti och pleti. Det blir minst dubbla portot på magasinet! Men huvudinvändningen är layouten, enligt det intryck man fick via projektor. 80-talsdesign med snedställda bilder och annat bjäfs som gått ur tiden. Och det värsta av allt annonsutrymme där vi anläggningar ska i olika moduler trycka in en bild och klatschigt sälja in oss. Lika vägledande och intressant för läsaren, som att aktivt se målarfärg torka. Det håller inte 2010, ni är hästhandlade av en trycksaksproducent, mina skattepengar kan ni ta men några annonspengar får ni inte.
Så kom hoppet - ljusningen. Ett destinationsbolag! Jag måste göra en liten utvikning. Mitt husorgan Ystad Allehanda hade en artikel som utförligt refererade mötet fram till denna punkt - sedan inte ett ljud. Hur kan man missa den enda nyheten - och en stor sådan? Destinationsbolaget ska bildas med 70% ägt av näringen och 10% vardera av de tre kommunerna. Äntligen skulle Gert Fylking vrålat. Detta betyder att kommunerna lägger in sin budget för turism i bolaget. Turistbyråena kommer att upphöra/ingå i destinationsbolaget. Man får en ägare/uppdragsgivare som förstår området. Grattis Österlen!
Jag hänvisar till ett tidigare inlägg jag skrivit om turismen på Österlen.
I går kväll var det "stora mötet" i Gärsnäs i Rolf Jolums lokaler, Ragnar Pärs. För första gången hade de tre kommunerna, Ystad, Simrishamn och Tomelilla bjudit in till träff med besöksnäringen. Ca 130 intresserad hade lyssnat på kallelsen och masat sig dit, något av ett rekord som vittnar om ett sug efter förändring.
Vi hälsades välkomna av de tre turismansvariga från kommunerna. Alla är kvinnor, vilket i och för sig inte är så konstigt för alla medarbetarna är också kvinnor. Varför är det så? Nu är det inte fel på entusiasmen och motorn, det är bara det att de satt utombordaren på insidan av båten. Det är klart att det blir stor aktivitet i båten, men vi, havet, är ganska oberörda. Visst är det bra att man uppträder tillsammans och tvättar bort kommunloggorna.
Det är alltid intressant med statistik och mätningar, även om jag föredrar att få de torra siffrorna att själv analysera och dra slutsatser av.
Man har också låtit genomföra en varumärkesundersökning. Jag har förgäves försökt att få fram dokumentationen på kommunernas hemsidor. Vad jag såg var att Matrundan på kort tid etablerat ett mycket starkt varumärke. Jag var med och drog igång den och ska aldrig glömma hur Simrishamns Turistbyrå (förra turistchefen) aktivt motarbetade den. Trots att hon av titeln att döma var chef över turisterna, vägrade de att kasta sig över hennes trädgårdskoncept. Sicka otacksamma ena!
Det var utlovat att vi skulle få ta del av deras tankar om framtiden. Det är möjligt att jag knoppade då men mig gick det förbi. Om det inte var att vissa trycksaker/broschyrer skulle sluta att produceras. I stället kraftsamlar man, som det heter på nusvenska, och gör om den förhatliga Guiden till ett magasin. Jag har ett par invändningar, Guiden blev liggande på turistbyrån eftersom man tyckte att det var för dyrt att skicka den till kreti och pleti. Det blir minst dubbla portot på magasinet! Men huvudinvändningen är layouten, enligt det intryck man fick via projektor. 80-talsdesign med snedställda bilder och annat bjäfs som gått ur tiden. Och det värsta av allt annonsutrymme där vi anläggningar ska i olika moduler trycka in en bild och klatschigt sälja in oss. Lika vägledande och intressant för läsaren, som att aktivt se målarfärg torka. Det håller inte 2010, ni är hästhandlade av en trycksaksproducent, mina skattepengar kan ni ta men några annonspengar får ni inte.
Så kom hoppet - ljusningen. Ett destinationsbolag! Jag måste göra en liten utvikning. Mitt husorgan Ystad Allehanda hade en artikel som utförligt refererade mötet fram till denna punkt - sedan inte ett ljud. Hur kan man missa den enda nyheten - och en stor sådan? Destinationsbolaget ska bildas med 70% ägt av näringen och 10% vardera av de tre kommunerna. Äntligen skulle Gert Fylking vrålat. Detta betyder att kommunerna lägger in sin budget för turism i bolaget. Turistbyråena kommer att upphöra/ingå i destinationsbolaget. Man får en ägare/uppdragsgivare som förstår området. Grattis Österlen!
Jag hänvisar till ett tidigare inlägg jag skrivit om turismen på Österlen.
torsdag 7 oktober 2010
Radikal värdekonservatism.
Jag är en stor vän av radiolyssning och det är P1, som gäller. Förutom när P4 sänder radiosport. I min nuvarande livssituation är det egentligen bara i samband med tillredning av frukost och vid bilkörning, som det blir lyssnat med ordning. Igår när jag hade ett ärende in till Simrishamn kom jag att lyssna på Meny med Tomas Tengby. Jag sörjde när det gamla "hederliga" versionen från Kalmar lades ned. Nu får erkännas att Tengby börjar få stil på den nya versionen. Min uppfattning om mannen är att han är en strålande radioman, men en katastrofal TV-man.
Det inslag i Meny, som jag gillade, handlade om kaffe. Svenskarna dricker i snitt tre koppar om dagen, vilket överträffas i världen endast av finnarna. Det var en ordentlig genomgång av det ursvenska och unika begreppet "fika". En social företeelse där man i kollektiva former kliver av, pratar, eller egentligen konverserar, om viktiga saker som livet och samtiden. Det ska inte förväxlas med kaffe på maten eller en mugg hett kaffe från macken, 7-Eleven eller i tunnelbanegången. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe ett informellt kitt på varje arbetsplats. Ett sätt att umgås eller få ett nödvändigt stopp, utan annat syfte och innehåll än att dricka kaffe med andra.
Det berättades om ett par unga entreprenörer som öppnat fyra fikaställen i New York. Det har gått bra för dem. Amerikanerna älskar färdiga koncept, gärna importerade. Killarna berättade om att de skaffat ett antal stamkunder som med förtjusning tar med sig vänner och bekanta på "Swedish fika". I denna belysning känns det bedrövligt, om än förståeligt, att Fröken Östergren i Hammenhög stänger på obestämd tid.
Ett antal kaffeprofiler i Göteborg var samlade för att diskutera trender innom kaffe- och kafékulturen. Det var här den värdekonservative belönades. Bryggkaffet står inför en renässans och ett erkännande. Under espresso- och lattetperioden har det gamla hederliga bryggkaffet fått en undanskymd roll, även om jag är övertygad om att det behållit sin dominerande ställning i hemmen. Vid tillredning av espresson har man satsat på kostbara kvalitetsbönor. Detta har efterhand väckt tanken att man borde ha samma kvalitetstänkande när det gäller bryggkaffe. De göteborgska kaffeprofilerna vittnade om att efterfrågan på bryggkaffe ökar, inte bara bland gamla förstockade konsumenter utan även bland unga människor.
Vi har haft diskussionen hos oss på Gästis. Två tredjedelar i företagets "hårda kärna" har propagerat för en espressomaskin. En tredjedel har trögat och gjort passivt motstånd, med argumentation efter tre huvudlinjer:
Det inslag i Meny, som jag gillade, handlade om kaffe. Svenskarna dricker i snitt tre koppar om dagen, vilket överträffas i världen endast av finnarna. Det var en ordentlig genomgång av det ursvenska och unika begreppet "fika". En social företeelse där man i kollektiva former kliver av, pratar, eller egentligen konverserar, om viktiga saker som livet och samtiden. Det ska inte förväxlas med kaffe på maten eller en mugg hett kaffe från macken, 7-Eleven eller i tunnelbanegången. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe ett informellt kitt på varje arbetsplats. Ett sätt att umgås eller få ett nödvändigt stopp, utan annat syfte och innehåll än att dricka kaffe med andra.
Det berättades om ett par unga entreprenörer som öppnat fyra fikaställen i New York. Det har gått bra för dem. Amerikanerna älskar färdiga koncept, gärna importerade. Killarna berättade om att de skaffat ett antal stamkunder som med förtjusning tar med sig vänner och bekanta på "Swedish fika". I denna belysning känns det bedrövligt, om än förståeligt, att Fröken Östergren i Hammenhög stänger på obestämd tid.
Ett antal kaffeprofiler i Göteborg var samlade för att diskutera trender innom kaffe- och kafékulturen. Det var här den värdekonservative belönades. Bryggkaffet står inför en renässans och ett erkännande. Under espresso- och lattetperioden har det gamla hederliga bryggkaffet fått en undanskymd roll, även om jag är övertygad om att det behållit sin dominerande ställning i hemmen. Vid tillredning av espresson har man satsat på kostbara kvalitetsbönor. Detta har efterhand väckt tanken att man borde ha samma kvalitetstänkande när det gäller bryggkaffe. De göteborgska kaffeprofilerna vittnade om att efterfrågan på bryggkaffe ökar, inte bara bland gamla förstockade konsumenter utan även bland unga människor.
Vi har haft diskussionen hos oss på Gästis. Två tredjedelar i företagets "hårda kärna" har propagerat för en espressomaskin. En tredjedel har trögat och gjort passivt motstånd, med argumentation efter tre huvudlinjer:
- En gästgivaregård är inget latteställe. Här är gammalt hederligt bryggkaffe rätt.
- Utrymmesskäl. En maskin ska vara ansluten till vatten och tar ett jäkla utrymme.
- Kostnadsskäl. Det finns ingen som ger bort espressomaskiner och för professionellt bruk är det en betydande investering (nära nog i nivå med en jukebox). Efterfrågan är framförallt en sommarföreteelse.
I vår bryggkaffeenklav har vi satsat på kvalité - endast det bästa är gott nog. Vi köper Walters Kaffe. Det är ett litet rosteri som funnits sedan 50-talet. Historien förtäljer att Walter Ericsson tidigt valde att inte följa trenderna att sänka kvalitén på inköpen av råkaffe, för att öka marginalerna. Istället valde han att höja standarden på kaffet och inrikta sig på specialbutiker, finare restauranger och kaféer. !958 bestämde sig Walter för att ta fram en egen blandning. Han låste in sig i kaffeprovrummet och började laborera. När han var färdig bjöd han in hemmafruarna, i området, på fika. Med högsta betyg och tummen upp från samtliga började han rosta Walters Lyxblandning. När familjen Henriksson, som idag driver Kaffemagasinet, sålde in kaffet till oss skedde det lika enkelt som självklart. Inget snack, en kanna bryggdes, vi fick smaka - sedan var saken klar.
Kaffet odlas i Sydamerika på över 1600 meters höjd. Bönan mognar långsamt, vilket ger ett fylligare kaffe med en underbar sötma och ett minimum av garvsyra. Att kaffet är fair trade, organic och kravmärkt känns extra bra. Ska bryggkaffe och espressokaffe tävla om vår gunst ska naturligtvis råvaran hålla jämförbar kvalitet.
De göteborgska kaféguruna talade också om te. Tedrickning ökar och det är en mycket kvinnodominerad gren. Ute är de, som jag tycker, vedervärdig fruktblandningarna. Svart te och klassiker som Earl Grey har återerövrat sin plats i solen. Det finns tenördar, vars önskemål kan vara svåra att tillgodose fullt ut. Ekologiskt är en självklarhet för tedrickarna. Vi har hittat en mycket bra televerantör i Johan & Nyström. Vi tillhandahåller fyra sorter. Jag uppfattar nog att Earl Gray är den populäraste även om grönt te och roibus har en stark ställning.
måndag 27 september 2010
Den dåraktiga dualismen.
Från barnsben indoktrineras vi av antingen eller. I lekar och ramsor ställs ett mot ett annat. I min barndom tvingades jag ta ställning till Elvis eller Tommy, hur någon annan än Bildjouranlen skulle komma på tanken att ställa dem mot varandra. indianer och cowboys, Stones eller Beatles, Djurgården eller AIK, Röda och Vita Rosen, kolera och pest, är man inte med är man mot. Exemplen är otaliga. Jag tror att vi har ett stort behov att förenkla komplicerade frågor, att reducera alternativen till två, välja ett av dem och tro att vi vet och tagit ställning. Men vem har tagit ställning när sammansatta problem och samband reducerats till svart eller vitt?
Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.
Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.
Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.
Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.
Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.
Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?
Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också innan SD. En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?
Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.
Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.
Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.
Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.
Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.
Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?
Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också innan SD. En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)