fredag 28 januari 2011

Snål - ekonomisk - slösaktig.

På den gamla (goda?) tiden gav Sparbanken ut ett moralistiskt blad som skulle uppmuntra oss barn att vara sparsamma. Man fick den i samband med att man gick in på banken och tömde sparbössan och fick behållningen överförd till bankboken. Detta kostade inget och skedde pronto rakt över disk och, tro mig eller ej, man fick ränta på pengarna. På nyåret gick man på banken och fick räntan införd!

Den lilla tidningen man fick hette Lyckoslanten. Det enda jag kommer ihåg, och antagligen det enda jag läste, var serien Spara och Slösa.

Slösa var en flärdfull ung dam med extravagant klänning och högklackat. Litet glåmig, en aning dålig hållning, ja helt enkelt en dragning åt det dekadenta.  Spara var en honnörsflicka med blus och långbyxor. Flätat blont hår och rågummisulor.

Vissa likheter mellan Slösa och Nemi (seriefigur i DN) kan man se. I någon mån låg mina sympatier på Slösa, även om jag till fullo insåg att det var inte meningen. Man kan fundera över hur bankerna själva utvecklats. Min bild är att de snarast följt Slösas omoraliska exempel. Det är kanske dags att återuppta Lyckoslanten.

Jag försöker ge mig själv ett Spara/Slösa-index. Inte helt lätt! Det är också skillnad på privat och som företagare. Jag tror att jag är planerat, ansvarigt slösaktig med vissa käpphästar:

  • Med smak och lukt avgör jag när mat är för gammal, inte datummärkning.
  • Ät upp det gamla innan man börjar på det nya.
  • Släck ljuset när du lämnar rummet.
  • Duscha när du är smutsig.

måndag 24 januari 2011

Mot superiet!

I lördags var vi på shoppingrunda. En shoppingrunda på Österlen betyder ofta besök på loppis. I en hög köpmansskänk, ett otal lådor med sorterat innehåll, fanns en  med den oemotståndliga etiketten "Diverse småplock". Där gjorde jag mitt fynd. En motbok! Den måste jag ha! Utan att ens överväga att pruta betalade jag för det gulnade och tummade häftet, 10 kronor.

För att sätta motboken i sitt sammanhang, ni får ursäkta om jag blir litet skolmästaraktig, får vi gå tillbaka i tiden. Från att den tidiga alkoholpolitiken varit inriktad på att skydda kronans ekonomiska intressen (vilket kanske är ett viktigt men outtalat mål fortfarande) växte runt förra sekelskiftet en nykterhetsrörelse. Att begränsa superiet var också en viktig del av arbetarrörelsen. Man kan lätt förstå att det var en  fråga  inte minst för kvinnor, som gnodde för att få mat och kläder till en stor barnaskara, medan mannen ofta på lönedagen tog vägen via krogen. Det finns i litteraturen ett otal exempel på det alkoholrelaterade armodet, som spädde på det allmänna armodet.

1905 styrdes försäljningen upp genom tillkomsten av systembolaget. Innan dess hade exempelvis Hammenhögs gästgivaregård privilegier att sälja brännvin till konsumenter. I det som idag är biblioteket såldes 1904 ofattbara 40 000 liter brännvin.

Den liberale politikern, och läkaren, Ivan Bratt engagerade sig hårt i att begränsa superiet. En viktig del i Brattsystemet var motboken, som höll reda på medborgarnas ransoner och hur mycket de köpte ut.  1917 hade motboken införts i hela Sverige på försök.

Efter folkomröstning om totalförbud 1922, där nejsidan vann knappt, permanentades, som en kompromiss, Brattsystemet. Individuell ranson och kontroll genom motboken!

Motboken var knuten till ett lokalt systembolag. Min motbok var nummer sju utfärdad av Systemaktiebolaget i Ystad, med försäljningsställe också i Simrishamn, Tomelilla, Lövestad och Östraby.

Motboken var en en administrativ koloss utan motstycke. Den 31 dec 1948 fanns, enligt Wikipedia, 1 878 705  motböcker i svang. Detta var innan datorernas tid. Systemet var kränkande, även om begreppet kränkning då var lika ovanligt som datorer, orättvist och fruktansvärt dyrt.

Indirekt kom motboken att bli en stark kommersiell tillgång för krogbranschen. När folk hade söpit upp sin ranson kunde de på restaurang i samband med mat få ta in "två vita och en brun". Det var alltså mattvång och det fanns möjlighet att beställa två supar och en avec.

I oktober 1955 gick motboken i graven och Ivan Bratt året därpå. Kris utbröt i krognäringen! Hammenhögs  Gästis var emellertid  på offensiven och investerade i att bygga upp en bar. En pittoresk lokal med bruna fuskbalkar, en koppardisk och gallonsoffor togs i bruk 1958. Den finns fortfarande kvar i samma skick.  Mattvånget i samband med alkoholförtäring fanns kvar långt senare. Det finns ett otal historeier om landgångar som vandrade ut och in. Jag kommer själv ihåg min sena gymnasietid i Karlskrona. På Regnbågen beställde man en ansjouvissmörgås, en starköl och en liten flaska Grådask, om man var stadd vid kassa. Antagligen var det där mitt intresse för matupplevelser grundlades.

torsdag 20 januari 2011

Destination Ystad Österlen

Så var bottenplattan lagd i vårt stolta bygge av ett destinationsbolag. På Stora Hotellet samlades vi, ett 60-tal företag som är intresserade av, verksamma i, beroende av besöksnäringen. Med denna vida, och riktiga, definition  borde vartenda företag med verksamhet på Österlen vara en potentiell medlem i den ekonomiska förening som ska äga och driva destinationsbolaget.

Den relativa enkelheten att få igenom stadgarna vittnar om att motivationen är hög. En styrelse på åtta personer valdes. Deras huvuduppgift blir att expandera medlemsantalet upp till 200 till höstens årsstämma och etablera ett aktiebolag. Med den låga insatsen på 1000 kr och en serviceavgift som är låg för det lilla företaget ser jag inga ekonomiska hinder att uppnå medlemsmålet.

Jag vore inte jag om jag inte hade några kritiska funderingar i sammanhanget.

Vad är den verkliga verkliga anledningen till att så många av oss entusiastiskt ställer oss bakom idén med destinationsbolag? Är det, som feminismen i Simrishamn, att vi är så missnöjda med hur det fungerar idag?  Det mål som uttalats att antalet besök ska fördubblas på fem år reser utan tvekan frågan: Hur?

Personligen tror jag inte att "eventvägen" är den som lyfter regionen. Vi saknar arenor och "hotellfabriker". Att satsa på VM i bridge och tro att arrangören är beredd att ta de risker och det merarbete det innebär att dela upp t ex boendet på en mängd B&B, med logistik och transportproblem känns inte realistiskt. De kommer hit för att spela bridge. Jag menar inte att vi ska avstå från event, men det är sannolikt inte den "killer application" man så gärna vill hitta, som en lättare väg till lycka och välgång än det dagliga slitet.

Vårt destinationsbolag ska inte vara bara ett marknadsföringsbolag. Jag tror inte att marknadsföring är vår sämsta gren. Bolaget måste, tror jag, gå grundligare tillväga. Jag ser tre viktiga utvecklingsområden.

Kvalitet.
Mycket på Österlen är toppkvalitet, men långt ifrån allt. En dålig erfarenhet sprider sig tio gånger snabbare än en riktigt god upplevelse. Det finns många som vill vara med och plocka den lågt hängande frukten. Detta gör att det under den korta säsongen dyker upp rena lycksökare. Detta får betalas dyrt av de strävsamma kvalitetsföretag, som är verksamma året runt.

Mat.
Intresset för mat, i alla dess former, har aldrig varit större. Vi har närhet till storstadsområden och jag tror/vet att en matupplevelse av rang motiverar folk att göra en resa. Vacker natur, pittoreskt boende, gallerier och välfyllda loppmarknader faller platt till marken om folk inte kan få god mat. Dessutom finns ett genuint intresse för att besöka producenter, köpa från odlaren, lukta, smaka, känna. Jag noterar att maten är mycket tunt representerat i den nyvalda styrelsen.

Internetmarknadsföring.
Marknadskommunikationen måste med högsta möjliga hastighet och prioritet gå från atomer till bits. Utvecklingen har påbörjats men fortfarande läggs stora resurser på trycksaker där vi i näringen inte kan påverka form och innehåll, men vi förväntas finansiera genom annonser. De pressläggningstider som gäller för  kalendarier kan aldrig mer konkurrera med facebook, webbar och andra sociala media. En vanlig uppfattning är att trycksaker behövs när folk är ute och rör sig. Det är sannolikt fortfarande riktigt, men även här har förändringen kommit en bra bit på väg. Med smartphones, läsplattor, GPS osv, sprids mycket snabbt en teknisk infrastuktur för mobiliteten.

Jag hoppas att destinationsbolaget  med ett nerifrånperspektiv kan få oss upplevelseproducenter  att långsiktigt och aktivt engagera oss i det nya destinationsbolaget. Man måste komma ihåg att var och en av oss i första hand slåss för att överleva och att utveckla vår egen rörelse. Vi har inte råd,  tid och lust att lägga resurser på utopier, ens om andra har gjort det. Markkontakt är ett ledord!

Jag är mycket glad att vi kommit så här långt med utvecklingen av ett destinationsbolag och uppmanar alla företag, stor som liten, att snarast anmäla sitt inträde!