torsdag 18 oktober 2012

I Digitalien.

Ibland diskuteras internet som om det var utvecklat för marknadsföring och endast det. I själva verket låg militära behov bakom, ett globalt nätverk som inte går att slå ut.

Internet är en kanal och nyttan kommer av den kritiska massan användare, som är extremt hög. Jag brukar jämföra med den första som skaffade en fax, vilken nytta hade han av den? Internetbubblan i början på 2000-talet förklaras huvudsakligen av att IT-företag värderades efter antal användare, även om man inte lyckades ta betalt av dem.

Idag är branschen betydligt mer realitetsanpassad och mogen. Jag  tycker att det är intressant att se hur nätet påverkar vardagen och vårt sätt att leva. Ett mycket bra exempel är Internetbanken. Huvuddelen av kontorsverksamheten sköts idag av kunden själv, dessutom har de flesta bankerna fräckheten att ta betalt av oss. Ytterligare exempel är Skatteverket som tillhandahåller de allra flesta av sina tjänster och otjänster på nätet.

Den senaste digitala vardagsprylen jag snubblat över är läsplattan. Storlek - ungefär som en pocketbok. Texten på en icke bakgrundsbelyst skärm är av yppersta kvalitet och frestar inte på ögonen, lätt och lättmanövrerad.

Förr var det  det litet fint att bygga upp ett privat bibliotek och böcker hade ett andrahandsvärde. Så är det inte idag när alla är med i samma bokklubbar och marknadsföringen är väldigt inriktad på bestsellers. Vi har ca 1000 böcker som tar upp plats. Visst är det nästa groteskt att läsplattan, något mindre än en pocketbok, rymmer ca 3000 böcker. Jag levde i vanföreställningen att den fysiska boken var  ett behov hos mig. Ingalunda så!

Jag kan tänka mig att hindret för e-boken att slå igenom på bred front är prissättningen. En e-bok kostar nästan lika mycket som en tryckt bok och det känns väldigt ologiskt. Materialkostnad, lager, frakt och distribution försvinner och min andel av denna besparing känns oförskämt liten. Priset på läsplattan, runt 1000, tror jag inte förskräcker.

Så hittade jag den optimala lösningen. Efter ca 30 år utan bibliotekskort, konceptet fysiskt folkbiliotek passar mig dåligt, skaffade jag ett. Jag upptäckte att det fanns en samverkan mellan de sydostskånska  kommunerna. Jag kunde få ett bibliotekskort i Tomelilla trots att jag tillhör Simrishamns kommun. Bravo! Vad skulle jag nu med mitt bibliotekskort till, med tanke på att jag inte är road av biblioteksbesök? Jo - naturligtvis ska jag låna e-böcker. Massor av böcker, de allra senast utgivna och gamla klassiker, hittar du på elib.se. Aldrig är det kö, de är inte slut och du laddar hem på nolltid.

Det finns motståndare till ny teknik, som menar det är socialt att gå på posten o dyl. Rena nyset tycker jag. Jag har då aldrig knutit någon varaktig kontakt i postkön, systemkön eller någon annan kö för den delen. För att inte tala om när man sitter i telefonkö, väntar i en halvtimme: Jag kopplar! Ingen svarar och jag får ringa upp igen. Hur socialt är det. Länge leve Digitalien!

onsdag 22 augusti 2012

Digitalhistoria

Jag har under den knappa mansålder, jag hittills hunnit med, varit med om flera omvälvande förändringar. Så omfattande och djupgående att de utan vidare kan kallas paradigmskiften. Ofta tar stora samhällsförändringar lång tid och blir därför tydliga i efterhand.

De tre stora förändringar jag tänker på är alla en följd av datorutvecklingen men i sina konsekvenser olika..

Den första stora förändringen kan vi kalla  allmän datorisering. Alltmer av konstruktion, tillverkning och administration kom att utföras av datorer. Maskinerna var stora åbäken som hanterades av specialister i vita rockar. Data- eller ADB-avdelningen var en maktfaktor i varje företag och organisation. Säkerhetsarbetet gick ut på att hålla system och dess användare slutna grupper och separerade. Att fysiskt skydda och säkra driften var högprioriterat. Minneskapacitet var en trång sektor. Redan vid mitten av sextiotalet formulerades vad som sedan kommit att kallas Moores lag. Antalet transistorer som fick plats på ett chip fördubblades var 24 månad, därmed kapaciteten, utan att priset ökade utan snarare sjönk. När jag i slutet av 80-talet fick min första s.k. persondator hade den 64 Kb arbetsminne, en hårddisk på 5 Mb och kostade över 80 000 kr.

En andra revolution är mobiltelefonens utbredning. Jag såg på Facebook att det fanns fler mobiltelefoner än glödlampor i Uganda. Ibland tänker jag att det är tur att det finns folk med större visioner än jag, då är jag ändå inte alldeles visionslös. Jag kommer ihåg när staten "auktionerade" ut rätten att bygga upp mobilnät. Tre operatörer fick chansen. Jag kommer också ihåg att jag tänkte: Vilket resursslöseri att bygga tre parallella nät. Idag byggs den fjärde generationens mobilnät upp. Vi livsstilskonsumerar bredband helt enligt ovannämnda Moores lag. I det civiila livet har vi i princip upphört att i bilaterala relationer bestämma mötestid och mötesplats. Att komma ifrån varandra i folkvimmel är ren historia. Tänk vad lätt det blivit om man är försenad bara att slå en signal. En  välsignelse för mig som är pedantiskt noga med att passa tider,andras tid är  lika värdefull som min. Ibland  när jag ser gamla filmer, särskilt när intrigen bygger på att någon är onåbar, kan jag tänka att det är konstruerat. Det är inte många decennier sedan det behövdes en telefonkiosk för att föra handlingen framåt. Det är också spännande hur dagens thrillers naturligt använder samtalsloggar och GPS-spårning som naturliga inslag. Den senaste sociala förändring jag noterat är att röstbrevlådan i princip slagits ut, folk ringer upp missade samtal eller skickar SMS. I vårt hushåll har vi sedan ett par år avslutat vårt fasta telefonabonnemang.

Tredje språnget är Internet. Plötsligt gick säkerhetsidealen över till att alla ska nå alla, under kontrollerade former. Som i ett spindelnät finns alternativa vägar som  garanterar att nätet inte går ned. Internet fullständigt revolutionerade systemutvecklingen, själv råkade jag ut för två konkreta exempel på att man måste se förändringar när de inträffar. Under 90-talets första hälft var det kapplöpning, åtminstone i Europa och Nordamerika, om vem som var bäst på att datorisera den offentliga sektorn. Under det ödmjuka namnet Toppledarforum sattes en del generaldirektörer och företrädare för kommuner och landsting att styra upp och komma tillrätta med gammal passivitet. Man tog i rasande fart fram en bruttolista på projekt. Jag kommer egentligen bara ihåg två, och dessa av den enkla anledningen att jag var inblandad i dem på mandat från dåvarande Kommunförbundet. Det första projektet handlade om att skapa tekniska plattformar för informationsutbyte inom offentlig sektor. IT-chefen från Riksförsäkringsverket var anförare med en konsult som väpnare. Under kort tid byggde jag och mina kollegor upp en ansenlig bank av, skulle det visa sig, värdelöst vetande. Anledningen att det inte blev något av det, stavas Internet. Under pågående projekt slog Internet igenom med dunder och brak, inte ens Riksförsäkringsverket med konsultförstärkning, kunde hindra detta. Det andra utvecklingsområdet kommer jag ihåg ännu  bättre, eftersom jag var projektledare. Det handlade om elektronisk handel, i stat, kommun och landsting. Vi for land och rike runt och missionerade. Vår lösning var inriktad på  att datorer kommunicerade strukturerat med hjälp av EDI. Våra elakaste belackare hade den begränsningen att de inte kunde skilja på web-butiker för konsumenter och det som vi sysslade med, att utbyta affärsinformation dator till dator. Den verkliga förklaringen till att projektet inte blev en superhit, var att Internet slagit igenom och totalt ändrat spelregler och spelplan. Jag kan inte låta  bli att påpeka att det är mindre än 20 år sedan Internet slog igenom i bred kommersiell tillämpning. Jag skäms bara så där över att ha varit med om felbedömningar i skarven.

Så sköljde Internet över oss med full kraft. Börs-vd:ar tog in avhoppade gymnasister för att bygga deras hemsidor och få ut "affärslogiken" på nätet. Investeringar i IT-företag byggdes i princip enbart på förväntningar. TV-sofforna fylldes med Staël von Hollsteinare och Birgersöner, alla hängde vi vid deras läppar, men var är de idag? Förväntningar byttes mot realiteter, Internetbubblan sprack. Pensionsfonder och privatsparande krympte ihop.

Den s.k. Internetbubblan var inte på något sätt en kris för tekniken och informationens utveckling, det var en rent finansiellt fenomen. Jag tror och tycker att Internet som företeelse utvecklats på ett sätt som överträffar alla förutsägelser. Internet är egentligen inget annat än en infrastruktur för kommunikation. Har man inget intressant att säga eller något att ta reda så har man ingen nytta av Internet. Det är påtagligt hur informationssökningen förändrats. Jag har inte ägt en telefonkatalog på över 10 år och jag ser hur mitt sätt att förhålla sig till information förändras för varje dag, som går.

Som småföretagare är nätet ovärderligt. En mycket oansenlig annons i Sydsvenskan kostar mellan två- och tretusen kronor. I SDSs spridningsområde når jag kanske mellan 5 och 10% av vår marknad som faktiskt är hela Europa. Via Internet når jag hela marknaden, men naturligtvis inte lika många, som med en tidningsannons. Å andra sidan är det "kvalitet" på dem som hittar oss på nätet. De har själva sökt och funnit. En annan, och mycket stor, fördel är att marknadskommunikation via nätet har små fasta kostnader och i princip inga rörliga. Vi använder i huvudsak tre kanaler.
Webben, hemsidan, för tämligen  statisk information, öppettider, priser och erbjudanden. Bloggen använder vi födjupning, debatt eller om det något är vi vill berätta, storytelling kallar utvecklingsbyråkraterna det. Facebook använder vi som en anslagstavla och att påminna om att vi finns.

Förutom att jag tycker väldigt mycket om att skriva är det roligaste med sociala media att du får återkoppling. Läsarna kommenterar ibland och du får alltid en utförlig besöksstatistik.

Jag har två bloggar den ena är allmän och den andra handlar om min cancer. Jag har haft över
110 000 besökare på mina bloggar och det känns alldeles otroligt. Jag  har knappt 7 000 läsare per månad, det känns också närmast obegripligt. Snart går jag förbi Österlenmagasinet!







torsdag 16 februari 2012

Österlen förtjänar bättre.

Det är  ett privilegium att få bo på det vackra Österlen. Unik natur, nära till havet, odlingslandskap, närhet till storstad och Europa och en öppen och mänsklig livsstil - effektivt och produktivt utan stress. Detta i kombination med rimliga huspriser lockar en hel del unga barnfamiljer att bosätta sig på Österlen. Visionslösheten hos våra styrande politiker är ett problem. För oss andra är det uppenbart att det måste finnas en rimlig service i våra byar och i synnerhet skolor, för att det ska bli attraktivt/tänkbart för familjer att bo där. När politikerna bara ser kostnader som problem, och besparingar, som enda problemlösning befinner vi oss på ett sluttande plan. Lägg till detta att vi har befolkningsminskning, nu senast på hela 130 personer. I denna situation skulle man önska att politikerna stannade upp och tänkte efter. Besparingar och neddragningar kan vara en riktigt usel strategi. Att politikerna inte vill stå för för sin neddragningspolitik, utan delegerar till rektorerna med uppgift att maskera det som kvalitetsfråga gör inte strategin bättre.

Eftersom kronor och ören är de argument, som biter, vilket jag i och för sig har förståelse för ska jag genoföra litet sifferexercis. Låt oss utgå från befolkningsminskningen på 130 personer, dessvärre ingen engångsföreteelse även om nivån är högre än tidigare. Om de 130 inte ersätts, eller ersätts med delårsboende, som är skrivna någon annan stans, får vi ett bortfall av skatteintäkter på upp till 6,6 mkr/år. En befolkningsminskning på 20 personer innebär ca 1 miljon i minskade skatteintäkter för kommunen.

Som jag ser det är befolkningsminskningen huvudproblemet. Bortfallet av skatteintäkter är en konsekvens. Om man ser till de demografiska förhållandena i kommunen, är det utsiktslöst att räkna med ökade födelsetal eller minskad dödlighet. Det enda som är på kort sikt påverkbart är in- och utflyttning i kommunen.  Den som tror att nedläggning av byskolor är något som lockar "god skattekraft" till kommunen kan ansluta sig till den regerande majoriteten i kommunen, där finns era åsiktsfränder.

Om jag fattade rätt motionerade socialdemokraterna om att kommunen skulle verka för att få Ikea att etablera sig på Österlen. Jag undrar vad man tänkt locka Ikea med. För litet folk, usla förbindelser och ett boende för den unga och kvalificerade personalen i byar utan skolor.

Jag tror att det finns i huvudsak två "framtidsbranscher" för Österlen. Den ena är besöksnäringen. Den andra är att tillhandahålla kvalitativt boende. Besöksnäringen drivs av privata aktörer. Det kvalitativa boendet, som gör att folk stannar kvar och att man vill flytta hit, ställer stora krav på samhällsservice. Framför allt  är barnomsorg och skola avgörande för liv i byarna.

Politiker tänk nytt! Det går inte att spara bort problemet.

Jag har redan tyckt i frågan och det jag tyckte då, tycker jag fortfarande men mer!
http://osterlen.blogspot.com/2011/04/jag-forlater-er-aldrig.html