fredag 11 oktober 2013

Tankar om företagsklimat i Simrishamn.

Jag har hört kommunalrådet deppa över att vi rankas så lågt i Svenskt Näringslivs mätning av företagsklimatet (256 av 290 kommuner). Han antyder att vi företagare gör oss en björntjänst genom att svara negativt på underliggande enkäter. Detta tyder inte på att man i kommunledningen tar på allvar att man uppfattas ha ett företagsklimat i absoluta bottenskiktet.

Jag kan hålla med om att rankingen inte behöver vara en objektiv sanning. Men  precis, som man brukar säga om arbetsmiljön, det subjektiva är det objektiva. Det vore bättre att försöka lyssna till budskapet  än att försöka manipulera budbärarna.

Ser man på underlaget till rankingen är det två delar, enkät och statistik från SCB. I den statistiska delen är det anmärkningsvärt att kommunen ligger på plats 272 avseende "Andel i arbete". Detta beror så vitt jag kan förstå på  att andelen pensionärer är extremt hög. Marknadsförsörjningen, d.v.s. hur stor andel av människors inkomster som kommer från privat sektor, renderar heller ingen topplats. Medborgarna får till stor del sina inkomster från skattemedel, pensioner? Kommunalskatten ligger så lågt att det  ger Simrishamn plats 31. Jag ska återkomma till siffror om företagsamhet.

Som jag ser det  är det en politisk uppgift att förändra en skev åldersfördelning i Simrishamn, problemet kommer annars att växa efterhand. Proportionerna mellan pensionärer och unga invånare måste radikalt förändras. Jag kan tycka att man har något att spela med. Den låga kommunalskatten kan gott höjas för att få medel att satsa på en ökad attraktivitet för unga och barnfamiljer, skolan.

Den delen i rankingen, som bygger på enkäten borde få kommunledningen att rodna av skam. "Kommunala tjänstemäns attityder till företagande" 288/290. Det finns således i detta land, enligt enkätsvaren, 2 kommuner sämre än vår kommun och inte är det mycket bättre avseende politiker, 279/290. Personligen ser jag också 282/290 när det gäller "Tillämpning av lagar och regler", som riktigt katastrofal. I allmänhet betyder det extraarbete och kostnader för företag. Jag tycker inte att kommunledningen ska lägga kraft på att diskutera huruvida ranking och delranking är rätt eller fel. Om, som nu, företag uppfattar att servicen till företag i Simrishamn är så dålig, att man placeras på plats 279,  är det ett problem i sig. Kanske är de Nya Moderaterna så upptagna med att vara arbetarparti att man helt prioriterar bort företagande. I så fall - lycka till! I annat fall - skärp er!

Jag vill ge ett exempel på tillämpning av lagar och regler. I Kommunallagen finns en portalparagraf, som fastslår likabehandling som grundprincip. Rimligt tycker jag eftersom verksamheten finansieras av våra skattepengar.

Naturligtvis blir jag väldigt nyfiken när jag ser den stora monumentala tavla som på flera ställen hälsar besökare välkomna till Simrishamns kommun. Det känns utan tvekan som om att detta är officiell kommuninformation. Kanske är det fler än jag,som blir en aning brydd över den tredjedel av tavlan som presenterar ""Näringsliv & service". I kommunen finns nio besöksmål. En del känns ganska smala och framförallt saknas andra, t ex Nordens bäst bevarade medeltidsborg, Glimmingehus.

"Service & shopping", tre ställen varav en bensinmack. "Äta & bo" finns kanske 100 i kommunen, enligt tavlan 14. Vem valde, vem valde bort? "Galleri & hantverk" finns enligt kommunens tavla två, värda att nämna. Vem valde och efter vilka principer? Som besökare i kommunen har man anledning att tro, att detta måste vara de yppersta av ställen inom respektive gren.

Nu finns det naturligtvis en förklaring till dessa dumheter, vilken på inte sätt gör det till mindre dumhet utan också till lagbrott.

Så här tror jag ungefär att  det gått till. En kartproducent  kontaktar kommunen och säger att om ni ställer er bakom gör vi en kommunkarta, utan kostnad. Dessutom sätter vi upp ett antal skyltar i kommunen. Vi finansierar detta genom att sälja annonser på kartan och annonsörerna får också sitt namn på skylttavlorna.

Som jag ser det är denna form av samarbete inte bara ytterst olämplig, utan också lagstridig.
  1. Det är inte inom den kommunala kompetensen att sälja annonser.
  2. Kommuninformation måste vara saklig, heltäckande inom området och behandla alla företag lika.
  3. Ett samarbete om en kommunkarta är en tjänst som ska upphandlas enligt Lagen om Offentlig Upphandling, även om kommunen inte betalar några pengar.


Detta är ett mycket konkret exempel på usel tillämpning av lagar och regler, som gör mig upprörd.

Det brukar i kommunen göras ett nummer av företagsamhet och nyföretagande (plats 22 respektive 71). Det är glädjande siffror i sig och en bra bas för utveckling. Man  ska dock ha klart för sig att ingen hänsyn tas till vilken slags firma de rör sig om. Det kan röra sig om rena "fritidsföretag". Därför kan det vara klargörande att också se på den ranking av företagandet som Företagarna och Upplysningscentralen genomför. Undersökningen omfattar aktiebolag med en omsättning på 100 tkr till 1 miljard. Dessutom ska bolagen ha lämnat minst två årsredovisningar. Det utesluter jättarna och företag utan verksamhet. I en sådan ranking hamnar Simrishamn på plats 217 vilket är en försämring med 11 placeringar jämfört med 2012.

Tidningen Miljöaktuellt gör en ranking av kommuner från miljösynpunkt. Simrishamn hamnar på plats 276, ett ras från 85 på två år. Också här  känner kommunalrådet det som att kommunen behandlas orättvist. 

Ett glädjebesked är att skolan i Lärarförbundets ranking klättrar från plats 200 2012 till 116 2013. Hoppas att detta är en trend, som håller i sig.

Med mitt inlägg vill jag peka  på att Simrishamns dåliga ranking har negativa effekter för kommunen, för invånarna och företagen. Eftersom det är ett gigantiskt samarbetsproblem är det viktigt att man tillsammans arbetar med att få en bättre ordning  till stånd. Det arbetet borde startas nu!


måndag 23 september 2013

Demokrati enligt Facebook.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och betraktar mig som en politisk människa i så måtto att jag tycker att det är viktigt att ta ställning. Däremot är jag inte partipolitiskt engagerad eller uppbunden. Jag har länge varit förundrad över att den politiska strukturen förändrats så litet, som den har. Ideologierna har tunnats ut och alltfler människor är  obenägna att ansluta sig till ett parti, som överensstämmer med ens åsikter till kanske litet drygt 50%.  Jag tror att, framförallt unga människor vill ta ställning till en fråga i taget. Vi vill inte (ja jag är ingen ung människa, men ändå) skriva ett fyraårskontrakt med ett politiskt parti, det är illa nog att tvingas ta ställning till vad man ska rösta på.

 Den politiska processen lever sitt liv, som alltmer präglas av professionalisering, makten ligger knappast i folkrörelsen eller hos partimedlemmarna, utan hos yrkespolitiker. Klyftan mellan vanligt folk, som vart fjärde år är väljare, och förtroendevalda har enligt min bestämda uppfattning ökat. Politikerföraktet har inte minskat, kanske kan man tala om uppgiven "politikerlikgiltighet", alltfler känner sig uppgivna i förhållande till våra politiker. Jag tror att politiskt aktiva i stor utsträckning söker sin bekräftelse i de inre politiska strukturerna. Ingen förnekar det arbete som  läggs ned på att skriva, motioner, interpellationer, handlingsprogram och budgetförslag, däremot kan nyttan ifrågasättas. Utgången av ett aldrig så  genomarbetat förslag avgörs inte av argumenten  utan av förslagsställarens maktbas.

Dilemmat med den politiska strukturen är att partierna dras mot mitten för att röstmaximera. Detta har lett till tvåblockspolitik,  som givit negativa konsekvenser. För väljarna, människorna, viktiga sakfrågor kan av taktiska skäl försvinna och kontroversiella områden undviks. Som jag tror, har människor blivit mer intresserade av att ta ställning i enskilda frågor, medan partierna duckar i de konkreta frågorna. Media är viktigare än väljarkåren, tv-soffor, lekprogram och antal exponeringar är viktigare än politiskt opinionsarbete och kontakt med vanligt folk. Avståndet mellan vald och väljare ökar och grunden för politikerförakt är lagd. Sättet att arbeta i parlamentet och valda församlingar har ändrats otroligt litet. Jag påstår att det politiska etablissemanget präglas av stor självtillräcklighet. Man är intresserad av att få ut sina budskap, men mindre intresserad av att suga upp vad som rör sig i befolkningen.

En effekt av de traditionella partiernas ointresse för strömningar i  befolkningen är att nya partier bildas. Så har SD till och med lyckats ta sig in i riksdagen. Piratpartiet har fått plats i EU-parlamentet. Företeelsen har varit starkast på kommunnivå. Frågan är om dessa partier stärker och utvecklar demokratin. Personligen är jag tveksam av flera skäl. Ofta rör det sig om enfrågepartier med tydlig missnöjeskaraktär. Jag uppfattar flera av marginalpartierna som sekteristiska, med  en tydlig livsstilsprofil, ett starkt karismatiskt toppstyre och en historia av utrensningar. Jag känner igen detta från det radikala 60-70-talets vänster. Jag har i tidigare diskussion om sekterism fått kritik för att döma ut en hel grupp. Jag dömer inte ut jag beskriver ett uppfattat tillstånd och en sekt är per definition alltid en grupp och uppträder som en grupp. Jag ser ofta ett inslag av av kraftig belåtenhet över att man arbetar ideellt, beskriver sin solidaritet som att man har det gott ställt men offrar mycket för att hjälpa andra. Då kommer vi in på den andra av marginalpartiernas dysfunktion, elitismen.  Med elitism menar jag i första hand att man talar om vad man ska tycka, jag vet inte hur man ska få underlag för sin förkunnelse om man har en mycket liten "gräsrotsrörelse". Man förkunnar utifrån den kader/sekt man tillhör. Få protesterar  mot att man betecknar Jehovas vittne med över 22 000 medlemmar som en sekt. Därför tvekar jag inte att definiera betydligt mindre förkunnare också med ovan angivna kriterier för sekt, både elitism och sekterism sätts huvudsakligen av utomstående betraktares bedömning.

Andra partiers medlemstal[redigera | redigera wikitext]

I kommunikationen med medborgare/väljare erbjuds vi att ta del av protokoll och alla skrifter, i vissa sammanhang vara åskådare, delta i frågestunder, lägga medborgarförslag m.m. Detta uppifrånperspektiv på medborgarinsyn är en konsekvens av den politiska strukturen, kulturen och historien, De var en gång då befolkningen var dåligt utbildad och politiker med nödvändighet hämtades ur en intellektuell elit. Rikspolitiken bevakas, refereras, analyseras och kommenteras av media. Risken är naturligtvis att media inte är representativa och åsiktsneutrala.

Det finns en pockande begäran bland en del politiker att vi ska engagera oss i deras politiska beredningsprocess och beslutsfattade. Den som tänker så har, tycker jag en okunnig inställning, till folks intresse och förutsättningar att göra detta. Upplägget är helt uppifrån och ner. Att tro att människor i gemen ska läsa, jämföra, analysera och dra slutsatser av genomarbetade motioner, budgetförslag och handlingsprogram är fullständigt orealistiskt och vem frågar på frågestunden när svararen har ett informationsövertag av mått. Och faktum är att det också finns en plikt hos "den gode politikern" att suga upp de åsikter, uppfattningar och opinioner, som företräds av befolkningen. Det finns också politiker som intensivt driver uppfattningen om att politiker är vanligt folk, som du och jag. Det är både rätt och fel. Visst är de människor precis som alla andra, men de har åtagit sig ett uppdrag som de måste utföra enligt de regler och ritualer som gäller där. Den politiska organisationen bygger på makt. Det är lätt att vara folkligt lättsam även i politikerrollen så länge man inte har något reellt ansvar och inflytande över besluten. Vi som röstboskap får tänka noga på vilken strategi vi ska välja,ska vi rösta på ett parti med reell makt och kanske påverka det litet, eller ska vi följa ett enfrågeparti med marginellt, eller inget, inflytande och en väljarskara under promillen. Helt enkelt hur uppnår vi bäst för oss viktiga samhällsförändringar.

Jag kommer inte att gå som åskådare på fullmäktige, läsa protokoll, motioner och handlingsprogram från fullmäktigepartier, jag bara vet det. Det betyder inte att jag är ointresserad av politik. Den politiska diskussion, som intresserar mig försiggår i sociala media och vanligt folks synpunkter intresserar mig mer än partipolitisk propaganda. Ett mycket bra exempel på en intensiv och involverande diskussion om skolan har, för en tid sedan, ägt rum på "Hammenhög anslagstavlan" (vårt byforum på Facebook). I diskussionen deltog ett stort antal människor och bl. a. framkom att helst ville folk ha en kommunal skola men en friskola är bättre än ingen skola. Det är fascinerande hur snabbt man får en bild av opinionen. Det är också intressant att analysera vilka som inte deltar i diskussionen. Först en eloge till den skolpolitiker från F!, som deltog. Eftersom hon dessutom är en av de drivande i friskolesaken, kunde hon inte minst bidra med fakta, vilket är viktigt för att diskussioner inte ska spåra ur eller bli meningslösa. Annars är det slående hur alla makthavare som agerar eller borde agera i skolfrågan lyser med sin frånvaro. Ingen politiker från fullmäktige eller "Barn- och ungdomsnämnden" eller övriga partier visar sig, svarar på frågor eller klargör sin åsikt eller sina linjer. Inga chefstjänstemän som med byråkratens rätt har ett stort inflytande i frågan finns med. Inga lärare eller anställda inom skolan hörs, inte heller deras fackliga organisationer.

Jag tycker att politiker ska vara aktiva i Facebook och motsvarande media. Många är det men jag tycker att de ofta är väldigt envägsinriktade, dvs de berättar om spännande resor, möten, fantastiska program och tankar. Sällan går de in i diskussioner eller frågar om folks uppfattning. Jag tycker att de ska tänka efter och ha en strategi och policy för sin kommunikation. Allra mest angeläget är att man använder sig av en profil som politiker och en annan, som privatperson. Det kan ju tänkas att jag har vänner vars politiska uppfattning jag inte alls delar, men de är ändå vänner, bekanta eller grannar. Jag uppfattar det som kränkande och ovälkommet att sköljas över av partipropaganda, som jag inte bett om. Förkunnare ska inte utnyttja att det känns jobbigt att stryka dem från vänlistan. Det känns som man fått in Jehovas vittnen i sin bostad och av artighet inte vill slänga ut dem. Den som har en "politikerprofil" ger mig möjlighet att ta emot eller avstå från propaganda jag inte bett om.



















torsdag 22 augusti 2013

När kommer berget till Mohammed?

Österlen får mig att tänka på det gamla talesättet "Om inte berget kommer till Mohammed får Mohammed gå till berget". Under tre-fyra veckor i juli, perioden tycks krympa, kommer verkligen berget till Mohammed/Österlen, dessutom kommer åtminstone litet sten under påsken och äppelhelgen. Det är intressant att  fundera över hur Mohammed närmar sig berget.

Myten om Österlen är gammal  och grundar sig huvudsakligen på natur och kultur. Naturen är oomtvistat  en tillgång som står sig och man kan skönja upplevelseturism baserad på natur. Natur behöver inte nödvändigtvis vara vildmark, forsränning och liggunderlag. Stadsmänniskan uppskattar sannolikt bekvämt portionerade delar omgivna av trivsamt boende och god mat. En stor del av Österlenturisterna är duktiga upptäckare på egen hand, som ofta återkommer år efter år. Jag har förundrats över hur aktiva många är. Efter frukost försvinner de ut för att "göra Österlen" och till middagen dyker de upp igen, avslappnade och svultna.

Kulturen har sina rötter i tidiga konstnärsbosättningar där inte bara vackert landskap och unikt ljus hade betydelse utan i hög grad att det var billigt att leva på Österlen. En tidens stjärna som tidigt hade betydelse, för mytologiseringen av Österlen, var prins Eugen. Genom åren har ett stort antal aktiva kulturpersonligheter inom diverse grenar helt eller delvis bosatt sig i vår region. Utan tvekan har vi ett kulturutbud, året om, som
är alldeles unikt för landsbygd och glesbygd.

Kultur inspirerar, motiverar, utvecklar och attraherar människor och påverkar i  hög grad samhället. Ett problem kan uppstå och uppstår när glappet blir stort mellan den lokala folkliga kulturen, långsam men kontinuerlig, och den mer experimentella utmanande variant som implementeras av invandrade och självutnämnda "kulturstrateger". För min del innebär kultur i hög grad mötesplatser. Det behöver inte enbart vara fysiska möten utan möten med nya tankar t ex i konst, litteratur, teater, film, musik, design, arkitektur m.m. För att kulturen ska bli en verklig kraft i samhällsutvecklingen krävs att människor tar den till sig, vilket också kan beskrivas som att den har en viss ekonomisk bärkraft eller åtminstone finansiering.

Kultur och natur är gamla beprövade värden i våra trakter, som har sin givna publik. Det finns ett stort antal österlenvänner som år ut och år in åker till sydöstra Skåne, en eller flera gånger per år. Dessa stamgäster ska vi naturligtvis vara rädda om men samtidigt måste frågan ställas: Vad görs för att attrahera nya besökare  till Österlen, vad lockar vi morgondagens stamgäster med? Någon sa att de, som åker till Österlen, är de, som alltid gjort det. Enda skillnaden är att de blivit äldre. Detta blev för mig en ringande varningsklocka.

I slutet av denna fantastiska sommar finns det skäl, tycker jag, att kritiskt granska förutsättningar för utveckling. Två områden är särskilt intressanta, att förlänga säsongen och att minska vårt beroende av fantastiskt väder.

Jag  ställer inte krav på att ha rätt men en kritisk analys breddar underlaget för strategiska beslut. Jag vet inte, men det gör ingen annan heller även om en del lever på  att få det att verka så.

1. Avståndet mellan de som driver anläggningar och avlönade utvecklingsbyråkrater är för långt. Vi som aktivt levererar upplevelser till besökare lägger alla resurser vi har på att utveckla kvaliteten i våra företag. Vi borrar ner och slåss för vår överlevnad. Man försöker implementera en utveckling uppifrån/utifrån med liten delaktighet från ""de som gör jobbet".

2. Hopkopplingen av Ystad och Österlen, i praktiken Ystad och Simrishamn eftersom Tomelilla inte är med, Upplever jag som feltänkt, sannolikt tillkommen av organisatoriska skäl från den offentliga sektorn och ett produktionsperspektiv i stället för ett marknadsperspektiv. Ystad och Österlen är var för sig mycket  starka varumärken och en sammanläggning efter den gamla konferensklyschan 1+1=3 tror jag inte ett dugg på. I värsta fall blir det 1+. Jag ser inte att man tar hänsyn till de mycket stora skillnaderna mellan staden Ystad och landsbygden Österlen.

Jag  beundrar Ystads turismutveckling. Mycket beroende på ett starkt engagemang från kommunen genom strategiskt tänkande, bolag som Teatern, Ystad Saltsjöbad, hamnen m fl har lagt ut en infrastruktur för att öka besöksnäringen.. Man är duktig på event, nu senast Tattoo, Jazz, besök av ostindienfarare  m fl.
Man har, med Wallander som bete, lyckats locka  till sig filmindustri. Kort sagt agerar man som en duktig stad med klart fokus på att öka besöksfrekvensen vilket gynnar deras bolag, de stora aktörerna och handlarna på Östergatan..

Däremot vet jag genom kontakter med kollegor i branschen att småföretagen i Ystad känner sig försummade och till och med motarbetade. Detta tystas ned eftersom man inte vill stöta sig med makten och få det ännu jäkligare och minnet på landet tenderar vara längre än i storstaden. De delar av Ystad som tillhör Österlen är nog ganska lika de delar som tillhör Simrishamn.

Simrishamn uppfattar jag som fullständigt strategilöst avseende besöksnäringen. Politikerna ställs till svars av  de "gamla näringarna" och  antagligen från en del väljare för att man satsar på turismen. Detta är direkt fel om man tittar på budgeten, anslaget till Turistbyrån är inte stort. De stora satsningarna sker av oss företagare i näringen. Den slutsats man kan dra är att politikerna i Simrishamn inte tror på turism och besöksnäring, de lever som tappra galler i en enklav och försöker stå emot en övermäktig omvärld. Det går bra i seriealbumen om Asterisk, men knappast i Sverige 2013. Turistbyrån är övergiven och söker sin roll. Jag är i och för sig nöjd med att man slutat producera usla inspirationsbroschyrer, som vi genom annonser förväntades finansiera. För tryckeriet var det uppenbarligen en god affär eftersom de fortsatt att producera broschyren i egen regi. En bättre produkt med professionell skribent. Jag är glad att man upphört att utveckla egna produkter/paket att sälja och skära mellan. Definitivt inte en kommunal uppgift. Jag upplever att man backat till man känt fast mark under fötterna dvs mot traditionell turistbyråverksamhet, vilket knappast ökar besöksfrekvensen eftersom besökaren redan är här. Däremot är det god service och förbättrar oddsen att besökaren återkommer.

Jag vill inte kritisera turistbyrån och de som arbetar där, de är engagerade och lämnar mycket god service. Problemet är det bristande politiska engagemanget och den dåliga kopplingen till entreprenörer och inarbetade företag. Det kanske är olika med olika anläggningar, men jag känner ingen delaktighet. De allra flesta känner ett behov av utveckling, vad gör då en organisation, turistbyrån, som är övergiven? Man söker sig till en starkare bundsförvant, i detta fall Ystad. Eftersom det är en starkare organisation påskyndas den utveckling, som jag fruktar, mot att Österlen blir reservkapacitet till Ystad och ett utflykts- och rekreationsområde för "Ystadsturister".

3. Destinationsbolaget lanserades för några år sedan som alla problems lösning. Jag applåderade initiativet och tyckte till alla delar att det var ett utmärkt påhitt. Företagen skulle få makt och inflytande, utveckling och marknadsföring professionaliseras och sist men inte minst kommungränserna på Österlen skulle försvinna för besökare.

Ett bakslag var naturligtvis att Tomelilla valde att inte gå med, varför förstår jag inte.

Medlemsrekryteringen har såvitt jag förstår misslyckas totalt. Makten till näringslivet kan vi glömma. Genom att medlemsvärvningen kapsejsat, jag menar att varenda byggskuttare, handelsman, bilverkstad osv borde gå med eftersom de till så stor del är beroende av besöksnäringen i vår glesbygd, men det har ingen lyckats övertyga dem om. Följden har blivit att det inte finns någon ekonomi i projektet, man är helt beroende av vad kommunerna pyntar in. Naturligtvis skulle destinationsbolaget vid det här laget ha en fungerande verksamhet och kommunernas pågående upphandlingen vara ett naturligt komplement. Nu har inget hänt i destinationsbolaget förutom att man svarat på anbudsförfrågan. Jag har en kvalificerad erfarenhet av offentlig upphandling på nationell och i viss mån europeisk basis. Min misstanke, utan att ha sett vare sig förfrågningsunderlag eller anbud, är att den traditionella turistbyråverksamheten med personal och allt håller på att under en begränsad tid byta utförare. Eftersom medlemsvärvningen misslyckats kommer det inte att finnas resurser för att göra mycket annat och definitivt inte att genom rekrytering tillföra ny kompetens. Om upphandlingen genomförs korrekt ska det finnas ett mycket detaljerat uppdrag, som kommunerna ska ha utfört. Till följd av detta är utrymmet för att i grunden göra om verksamheten mycket begränsad.

Jag vill inte kritisera styrelsens arbete eftersom jag inte har insyn i vad de gör eller har gjort. Vi måste vara tacksamma mot alla som lägger ned ideellt arbete. Jag vill ändå framföra att jag tycker att den varit dålig på att informera och kommunicera. I dagens läge med internet och sociala media är det inte särskilt svårt att kommunicera information.

Jag är orolig när det gäller kompetens och förståelse för modern internetmarknadsföring. Här har jag litet mer på fötterna eftersom jag var på ett möte och påpekade att om medlemsvärvning skulle ta fart vore det inte fel att ha något att erbjuda. Jag föreslog att vi skulle lägga upp en Facebooksida "Destination Ystad/Österlen" där medlemmar skulle kunna informera och lägga ut sina erbjudanden. Jag var villig att hjälpa till. Styrelsen skulle träffas dagen därpå och jag trodde nog att jag skulle få körorder. Litet snopen hörde jag inte ett ord.

Turistbyråerna har en i de flesta avseenden mycket bra sida på Facebook, inte minst namnet "Österlen" för att återkoppla till mitt tidigare resonemang om "Ystad/Österlen". En fundamental invändning från min sida är att det endast är turistbyråerna som kan göra inlägg. Det innebär att de turistbyråanställda gör ett ensidigt urval av vad de tycker leder till det goda livet livet på Österlen.

Jag startade därför "Österlen anslagstavlan", som är vad den heter en offentlig anslagstavla där alla kan läsa och alla medlemmar kan "sätta upp anslag". Medlemmar kan alla bli. Med tre månaders erfarenhet känner jag mig väldigt nöjd. Medlemsantalet närmar sig 800. Företag i alla branscher, men dominans för besöksnäringen, privatpersoner från Österlen och övriga Sverige har gått med. En bra blandning av stort och smått. Jag tycker om tanken att ha en öppen marknadskanal, utan ställtid, urval och förhandscensur. Det är en gratistjänst, välkommen  för alla småföretagare med knappa resurser. En del oroar sig för integritet och säkerhet. I det fallet vill jag igen likna det vid anslagstavlan; det beror på dig vad du skriver på anslaget. När det gäller spam är bekymret hittills försumbart. Jag gör en granskning av dem, som söker medlemskap. Är det tydligt att detta är en potentiell spammare släpper jag inte in dem. Två gånger har det slunkit igenom. Då har jag slängt ut dem och tagit bort deras publiceringar. Det är inget reellt problem att hålla nasarna från templet. 800 medlemmar önskar jag ska stiga men å andra sidan vet jag inte hur många som läser våra "affischer". För läsare är anslagstavlan tillgänglig för alla. Enkelheten och att varje litet småställe får tala om vad de har att erbjuda tycker jag passar så perfekt på Österlen. Turisterna är aktiva och vill upptäcka mycket själva, finna sina smultronställen.

Min andra huvudkanal till besökare är vår egen facebooksida, förra veckan nådde våra inlägg 7820 läsare. Det är en fantastisk nivå och skiljer sig från tidningsannonsering i de flesta avseenden. Det är billigt, du har en tvåvägskommunikation, du når läsaren oavsett var hen bor, du kan vara mer intim och personlig, hantera stamgäster, du väljer när du vill kommunicera, ingen ställtid och du har tillgång till exakt statistik över dina läsare i realtid.

Avslutningsvis och sammanfattningsvis känner jag att jag måste ta en ordentlig fundering på om det är lönt att vara medlem i destinationsbolaget. Från att ha varit helt positiv och optimistisk har jag blivit alltmer ifrågasättande till om det verkligen blir något vettigt av det hela. Kanske gäller som ofta för oss småföretagare att själv  är bäste dräng! Att slösa tid och pengar på något man inte tror på är bara dumt och frustrerande. Kan någon genom information och fakta peka på att jag är helt ute i spenaten, kommer jag att ändra alla mina ståndpunkter och jag gör det med glädje. Som vanligt är det inte fel på idén, bristerna sitter i genomförarförmågan.

måndag 17 juni 2013

Felia

I en tid, för inte så länge sedan, fanns ett televerk som hanterade allt som hade med telefoner och trafik i kopparledningarna att göra. Det var kanske litet trögt och formellt men det funkade och alla behandlades någorlunda lika. 

Nya tider föder nya tankar, privatiseringens och marknadsorienteringens vindar sveper över vårt land. Televerket ska konkurrensutsättas och bli bolag. I ett hästhandlartrix värd beundran, fick vi svenska folket köpa aktier i det, som redan var vårt eftersom vi finansierat det via skattsedeln. Den nya folkaktien skulle göra varje småsparare rik som ett troll. Så blev det naturligtvis inte. Den socialdemokratiske näringsministern, som höll i prospektet,  genomförde affären och det stolta Telia var sjösatt. Ministern slutade med politiken och blev rådgivare åt konkurrenten.

Man ska inte vara småsint och bojkotta ett företag som luggat en på sparpengar för flera decennier sedan. Eller för att bolaget figurerar i mutaffärer i totalitära bananrepubliker. Eller att man blivit fälld för att utnyttja sin ställning som ägare av det gamla kopparnätet.  Det hade blivit en tillgång med ADSL/VDSL , för att ge en mängd hushåll och företag bredband.  Utnyttjat sin ställning genom att ta ut överpris från konkurrenter och därmed sätta den avsedda konkurrensen ur spel. Det är tur att Telia har staten som tung ägare och inte är ett småföretag, annars hade de med sannolikhet dömts för ekonomisk brottslighet och fått näringsförbud under minst åtta år.

När jag flyttade till ett nytt hus tittade jag på olika lösningar för telefoni, bredband och tv.  Jag kom fram till att Telia hade ett intressant paket med bredband, tv och fast telefoni i ett paket. Inte för att jag behövde fast telefoni, men det får man så att säga på köpet på de gamla kopparledningarna.  De etiska aspekterna la jag åt sidan, de är redan hanterade då jag sålt av de futtiga aktier jag hade i företaget. Jag gjorde nöjd min beställning och såg fram mot bekymmersfrihet. Eftersom jag något sent fått ändan ur vagnen fick jag klara mig en dryg vecka utan tv och vettig förbindelse med omvärlden. Leverans utlovades till den 6 maj.

Någon dag innan världen skulle öppna sig igen tog jag kontakt med Telia, hårdvaran hade jag fått levererad. Jag ville vara säker på att allt var under kontroll, eftersom jag är en flitig internetbrukare ville jag inte vara utan internetuppkoppling en enda dag i onödan.  Till min förfäran fick jag höra att det inte gick att koppla upp eftersom det redan fanns en användare på tråden. Min föregångare hade trott sig få en uppsägning hos konkurrenten till stånd, men uppenbarligen gått bet i rutiner lika krångliga som Telias. Ska man vara generös mot Telia kan man gå med på att de är skuldfria i denna första försening, även om jag tycker att de vid beställning eller leveransplanering borde kontrollera att linjen är disponibel. Det ska jag rimligen inte få reda på när jag ”i onödan” ringer kundtjänst.

Telias kundtjänst är väldrillad och artig, efter rimlig väntetid informerar någon om vem jag talar med och vad de kan hjälpa mig med. Visserligen retar det gallfeber på mig att knappa sig fram i ett oändligt antal alternativval. På Telia hamnar man inte i kö utan man placeras ”i turordning”, som jag antar någon smart markandspsykolog tänkt ut låter bättre. De ständiga frågorna om man startat om routern blir vid tionde tillfället en aning provocerande. Jag har ett principbeslut att inte skjuta på budbäraren och försöker att inte låta min frustration gå ut över support och kundtjänst. Det ska visa sig svårt i synnerhet som det inte finns någon anvisning om hur man ska kunna eskalera frågan.

Jag nöjer mig någorlunda med att jag kostnadsfritt erbjuds mobilt bredband. Nåja kostnadsfritt – jag får åka 12 mil – Kristianstad t o r – för att hämta det. Dessutom var det strul i systemen som gjorde att jag fick vänta tre kvart i butiken. Att jag åkte på en parkeringsbot för att jag la avgiften i fel automat kan jag inte lasta Telia för, men det gör mig inte lyckligare. Glädjen i tillgången till nätet är kortvarig, tre dagar senare erfar jag att det ligger en begränsning på 5 Gbyte i det mobila. Det hade varit bra att få information om. Nya turer i kundtjänst nya besked om när jag ska få min uppkoppling.  Nya 5 Gbyte! Försörjd tre dagar – ny väntan i kundtjänst. Faktura på ”gratistjänsten” ! Ny ”turordning” i kundtjänst.  För mig har turordning sedan länge blivit ”otursordning”.

Jag fick efterhand nya datum då leverans skulle ske. Eftersom det gått så lång tid redan, och man investerat så mycket energi, bär det emot att bryta beställningen, även om det är vad varje god konsument borde göra.  En leveranstid sattes till den 3 juni, ungefär en månad efter utlovad. Om vi räknar bort strulet med att det låg en abonnent kvar på ledningen avgår 8 dagar. Resten får Telia ta på sig. Den 3 juni levererade man faktiskt internetförbindelse med en kapacitet på 0,5 Mbit, i stället för beställda 8 Mbit. Ingen tv, ingen telefoni – inte bra. I upplösningstillstånd ringer jag supporten, efter den eviga frågan om jag stängt av modem försöker de resultatlöst felsöka. Supportkillen fyller i ett internt formulär för att rekvirera en tekniker på plats. En sådan ska uppenbara sig den 11 juni mellan 8 och 12. Bra tänker jag, som mången gång förut.

I fyra timmar mellan 8 och 12 satt jag tålmodigt och väntade på den förlösande teknikern. 2 sekunder efter 12 ringde jag till, ja just det kundtjänst! Jag ska försöka beskriva vidare utan att gå upp i en indignerad ”Sverker Olofsson-falsett”. Jag får beskedet att min felanmälan kommit bort. Mitt mått är rågat, jag skiter i det här, avtalet är hävt. – Det kan inte jag ta, säger den stackars människan, jag kopplar. Kundtjänstfiguren är inkännande som en begravningsentreprenör. Hon visar den goda smaken att inte be om en nionde chans. Hon ser mitt ärende och ser som en röd tråd under de sex veckor de försökt få till min standardleverans, inom spottavstånd från telestationen: ”Fel i bakomliggande system!” Det enda som fungerat felfritt var att plocka bort den usla internetuppkopplingen på 0,5 Mbit de lyckats åstadkomma, det gick i princip i realtid.

Ner med dosor, routrar, sladdar, kablar, gateways, och vad jag kunde hitta, i en låda åter till Telia. Tankarna på att flytta företaget över som helkund till Telia omprövades lika snabbt, som de kopplade ner mig från omvärlden. Jag är inte arg för att det blev fel, det sker. Jag är arg för att man inte kan hantera fel som uppstår, ”fel i bakomliggande system”. Man ger kundtjänsten inget utrymme att använda sina hjärnor. Tänk om vi skulle behandla våra restauranggäster så. Kocken bränner maten, servitrisen rycker på axlarna och informera om att det är fel i bakomliggande system.

För många år sedan var det några händiga ynglingar som hackade Telias hemsida och ändrade den till Felia. Det är inte alla databrott som gör en lika upprörd.

Jag ringde min tvleverantör och efter två dagar hade jag ett nytt parabolpaket på plats och antennmontören kommer på måndag.  Jag kontaktade den lokala operatören Teleservice och om 3-4 veckor ska jag ha en förbindelse på 24 Mbit på plats. Så gick det med mitt försök att köpa problemfrihet hos jätten.

  • Det har kostat mig:    Stort omak privat och för firman, och faktiskt psykiskt lidande, att vara utan internetuppkoppling under ca 10 veckor, som det blir.
  • Minst en arbetsdag, vänta på tekniker och vänta på kundsupport.
  • Utan tv i minst sju veckor.
PS. Jag måste rosa det lokala företaget Telesevice. På 17 dagar fick man igång bredband  med utlovad kapacitet 24 Mbit. Denna tid inkluderar ett hembesök av en tekniker eftersom det var problem att komma igång. DS.