De senaste dagarna har jag funderat en del över makt och information, och makten över informationen. Går vi tillbaka i tiden var det i stor utsträckning kyrkan som kontrollerade informationen. För befolkningen var predikstolen informationskanalen från överheten, förstärkt av kyrkoplikten.
Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.
Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.
Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.
Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.
En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott. Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.
Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.
Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?
Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..
Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..
Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.
En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.
Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar