lördag 2 juli 2011

När små gör affärer med stora.

Häromdagen fick jag en fråga av en god vän i kultur- och designsvängen. Han hade fått i uppdrag att skriva ihop ett par, tre sidor om svårigheten för mindre aktörer, inom kulturella och kreativa näringar, att få uppdrag hos offentliga aktörer. Min gode vän erinrade sig att jag för något år sedan gjort en analys för Rådet för arkitektur, form och design (eller något liknande) under kulturdepartementet.

Eftersom denna typ av upphandlingar, och framförallt kommunernas hantering av mindre upphandlingar, intresserat mig lovade jag att komma med en del input. Jag har i min hemkommun, inför igensatta hörselgångar, försökt få dem att förstå kommunens viktig roll som "market maker". Jag har fått föreläsningar, eller åtminstone klarläggande, från dåvarande kommunalråd och kommundirektör som gett mig den alldeles kristallklara bilden: De har inte en aning om vad de håller på med och vad som gäller inom detta område! Synd! Därför tar jag med glädje på mig att ge min gode vän input, samtidigt som jag får tillfälle att samla och uttrycka mina tankar. Den gode vännen får ta på sig att anpassa texten till sin uppdragsgivare, samtidigt som jag här på min blogg kan unna mig att uttrycka och formulera mig i full frihet.

1994 fick vi inom offentlig sektor en tvingande lagstiftning om offentlig upphandling (LOU). Det är en skyddslag för leverantörer mot korruption och godtycke samt ett verktyg för att säkra hantering av skattemedel. Revisionerna har varit massor. Lagen kan ses som en periodisk skrift snarare än en stabil lagstiftning. Ledningen i myndigheterna har ofta inte velat ta i frågan med tång. Inköpsavdelningar har vuxit upp. Med det bristande ledningsengagemanget har det blivit så att inköparna är mer inriktade på att undvika fel än att göra goda affärer. Man kan konstatera att de professionella inköparna vunnit kampen över beställarna. Anskaffningarna har blivit en procedurfråga mer än att tillgodose ett behov. Genom ständiga hot om överprövningar och rättsliga åtgärder kryper beställaren in i fållan (även om det de facto inte finns någon fålla). Det finns en tendens att de offentliga upphandlarna i förfrågningsunderlag lägger på en formell säkerhetsmarginal, "det är lika bra att ta till i kravlistan". Detta gynnar naturligtvis stora leverantörer, med erfarenhet av att göra affär med det offentliga, och i lika mån skrämmer det bort små och nybörjare. Det är helt enkelt för omständligt, dyrt, att svara på anbudsförfrågningar.

Det är ett faktum att de flesta små upphandlingar som blir aktuella inom de kreativa och kulturella näringarna inte närmare regleras i LOU. I stället tillämpas direktupphandling som får tillämpas om det rör sig om ringa värde (för närvarande ca 287 000) eller om det finns synnerliga skäl. För direktupphandling ställs inga krav på anbud. Det enda som sägs är att upphandlingen ska ske under affärsmässiga former. I praktiken tillfrågar man ett par tre leverantörer. Detta är naturligtvis inte alls tillämpligt på kulturella och kreativa näringar.

För att ytterligare lyfta fram den friare hanteringen av området, även ovanför tröskelvärdet, 287 000 kronor,  saxar jag från ansvarig myndighets (Konkurrensverket) hemsida:
I upphandlingar över tröskelvärdena återfinns, som en variant av direktupphandling, förhandlat förfarande utan föregående annonsering (4 kap. 5, och 8 §§ LOU). En upphandlande myndighet får enbart tillämpa ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering utifrån ett fåtal grunder som finns angivna i lagen; tekniska och konstnärliga skäl samt ensamrätt, synnerlig brådska, tilläggstjänster och upprepning av tjänster samt om det vid ett öppet eller selektivt förfarande inte lämnats några anbud eller inte lämnats några lämpliga anbud. På varuområdet finns ytterligare några undantagsgrunder (se 4 kap. 7 § LOU).
Det finns alltså i lagtexten inga uppenbara hinder för de kreativa näringarna att göra affärer med det offentliga. I annan lagstiftning och policy finns naturligtvis formkrav, att man har F-skattsedel, att man inte är försatt i konkurs, att skatten är betald m. m. Andra krav, som att man är kreditvärdig enligt..., att man har miljöpolicy, att man har en jämställdhetspolicy osv är typiska överkrav, som endast undantagsvis har relevans i den enskilda fallet. Myndigheten har en skyldighet att se till att man gör affärer med seriösa företag och inte den organiserade brottsligheten.

Låt mig räkna upp ett antal åtgärder som skulle förbättra möjligheterna/ intresset för små aktörer att gör affärer med det offentliga.

1. Grundläggande kunskaper hos leverantörer om hur man gör affärer med myndigheter.
2. För anskaffning av varor och tjänster inom det kulturella området och från de kreativa näringarna bör en beställarorganisation, med kompetens inom området utses.
3. Alla upphandlingar kommuniceras  t ex via myndighetens hemsida. Den som vill var med om affären har möjlighet att svara direkt. Min hemkommun har förklarat för mig att det ger för mycket arbete. Vilket naturligtvis är rent nonsens. Det finns alla möjligheter att göra ett fritt urval bland dem som anmält intresse. Skillnaden är att nya leverantörer ser en möjlighet att anmäla att man vill vara med och leka.
4. Myndigheten tar fram en policy för upphandling under tröskelvärdet, direktupphandling.

Detta är inte särskilt svårt, men det förutsätter en politisk vilja att öppna en marknad för småaffärer. Förutom beställarorganisation skiljer sig direktupphandlingar inom de kulturella och kreativa området inte från andra direktupphandling. den näringspolitiska vinsten är att man ger lokala företag att göra affärer med kommunen utan att de gynnas på ett otillåtet sätt.

onsdag 22 juni 2011

...och detta är bara början.

F!, Simrishamns tredje största parti, retade gallfeber på Anders Johnsson, kommunstyrelsens ordförande, genom att gå ut med att man skulle göra Simrishamn till en feministisk mönsterkommun. Jag kommer inte ihåg hur orden föll sig, men Anders Johnsson framhöll i en debattartikel i YA, att så skulle det inte bli, det fanns inget väljarmandat för detta.

Jag tycker mig skönja att F!s framgångar i valet redan har fått ett tydligt genomslag i politiken. Inte så att man revolutionerat tillvaron genom feministiska reformer, men man har förstått den demokratiska processen och värdet av att ha en kontinuerlig dialog med väljarna. Om detta är en feministisk mönsterkommun kan inte jag svara på. Men det är mönster för hur ett politiskt framtidsparti måste arbeta. Öppna möten, närvaro på gator och torg och, inte minst, ett maximalt användande av sociala medier. Jag behöver inte gilla allt de säger, men jag känner mig respekterad och tagen på allvar när jag får veta vad de säger och tycker.

De traditionella politiska partierna i vår kommun tycks leva kvar i den gamla föreställningen att man aktiverar sig utåt vart fjärde år. I valrörelsen lovar man  och när val är förrättat, försöker man sy ihop en majoritet, som uppfattar sig ha carte blanche från väljarna. Jag har i tidigare inlägg pekat på att en förändring sker inför våra ögon. Nya tider nya krav!

Ett tydligt exempel på att den gamla "carte blanche metoden" inte håller har vi sett i den infekterade skoldebatten i Simrishamn. En uppgörelse i slutna rum ledde till att majoriteten under kuppartade former ville på rekordtid klubba igenom ett beslut om nedläggning av gymnasieskolan och nedläggningar av byskolor. I den gamla ordningen hade det rivit upp känslor men varit glömt till nästa val.

De som trodde så visade sig ha skitit i det blå skåpet. På kort tid växte en våldsam proteststorm fram mot sättet att hantera en ödesfråga för Österlen. Eleverna på gymnasiet, föräldrar och alla vi andra som inte ville godta ett så illa underbyggt förslag hittade snabbt varandra framförallt på facebook. Med ett ärligt engagemang  och ordentlig analys visades att beslutsunderlagen var vinklade, ja närmast förfalskade, för att passa nedläggningsbeslutet. Det tragisk och hoppfulla var att detta gjordes av medborgare utanför politiken.

Alliansen började krackelera. Folkpartiets vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden fronderade mot sina forna bröder. Hedervärt tycker jag avskyvärt tyckte hans politiska bröder. Nedläggningsförslaget stoppades och ersattes av ett ickebeslut där skolor inte skulle läggas ned, men nya medel tillfördes inte.

Nu hade den centerpartistiske ordföranden fått nog. Han avsa sig uppdraget för att kvalitén inte kan upprätthållas, när han inte får lägga ned skolor. Dessutom tycker han inte om att säga upp folk. (Hur han skulle kunna lägga ned gymnasium och byskolor utan att säga upp folk undrar jag.) Att kvalitén hotar sjunka har han säkert rätt i, men det är hans politiska uppdrag att förhindra.

Det jag tycker är mest intressant är hur ledande politiker reagerar när de inte får som de vill - då avgår man. Detta menar jag är ett tecken på att man är van vid att göra som man vill, och det ska ingen blanda sig i. Har man tagit (eller fått) ett uppdrag kan man väl inte hoppa av för att det blir besvärligt. Om man i den interna maktapparaten inte får gehör för sina krav är naturligtvis tråkigt. Men är man politiker får man väl slåss för sina åsikter, vässa sina argument och finna nya vägar. Söka stöd hos opinionen, oss väljare, som tydligt visat att man vill prioritera skola och utbildning.

Den tredje statsmakten, pressen, i vår region förträds kanske inte av de vassaste pennorna i pennskrinet. Det är kanske dags att tala om den fjärde statsmakten, medborgarna, som idag med hjälp av Internet snabbt kan forma intressegrupper. Så länge politiker inte är med i dessa diskussioner går möjligheten att påverka, informera och nyansera, dem fullständigt förbi. Detta har F! förstått och omsatt i praktiken.

Simrishamns kommun genomförde med heder samråd runt att ta fram en vision, Framtidsverkstad. Är det dags att köra en runda runt utbildningen? Men snälla kommunen var litet snabbare med återkopplingen. Den 13 maj genomfördes första Framtidsverkstaden, inte ett ord har redovisats. Man kunde åtminstone få veta hur många som medverkat. Ska man gå från utredarkultur till utvecklarkultur måste man lära sig att kommunicera.

söndag 12 juni 2011

Som om planering vore möjligt!


Efter ett snabbesök i Hades återvänder jag till de levande. Efter den hektiska Matrundeveckan, med de kära från Stockholm fortfarande på plats stängde vi restaurangen litet tidigare på nationaldagskvällen.  Grillen laddad och korvar att grilla, hemgjorda och hemköpta. De små vattenintresserade kusinerna betraktade den nyrensade dammen, men övergick snart till att kasta närodlade kastanjer och tusenskönor i den.


Medan Julius närmast har en överlevnadsrelation till mat har Tage ett genuint, om än inte så nyanserat matintresse. Emellanåt kan han ha synpunkten att servisen är en aning långsam.

Själv sitter jag och klunkar på ett väldigt gott tjeckiskt lageröl, Baronka. Så bryter det loss, feberfrossa skickar mig från gemytet med familjen till ryggläge med tandhackning. Fyra dagar med feber är på gränsen av vad  en svensk man tål och kom ihåg att när det gäller ömklighet är det subjektiva det objektiva.

Jag är som Anna och Jonas uthus; vacker men skamfilad. Just nu projekterar de en framtid för uthuset som hönshus, ett öde som jag, trots akut ömklighet, hoppas slippa.

Det börjar bli stil på A och Js trädgård. Sedan de fick ned den gigantiska tujan är det både ljus och luft i trädgården. Ett  rum att vara i. Det tycker även Tage som i en välfylld balja får utlopp för sitt vattenintresse.

Själv är jag fjättrad vid mitt sjukläger.

På medeltiden, när jag jag var anställd, kunde jag tycka att det var litet skönt att var sjuk (dvs ha feber som definierar verklig sjukdom) och ha rätt att vistas i sängen och läsa romaner. Så är det inte nu, när man är anställningslös, och får se k.h. gno för två. Jag omväxlar mellan att dåsa och bläddra i tidskrifter som inte hunnits med.

I husorganet Restauratören ser jag en rubrik som väcker både minnen och tankar: "Bastubränd stjärt på tingsrättens bord".

Bakgrunden är att den centerpartistiska Uppsalapolitikern Anette Stavenow Mansnérus unnade sig en spartansk romantisk weekend på Kungsbron Hotell. I sviten fanns bastu, vilket fick bli inledning på weekenden och kanske romantiken.

Av en för mig och, antar för alla andra, sätter hon sig på bastuaggregatet. Man skulle kunna säga att hon fick eld i baken och sällan varit hetare. För denna övning krävde kompensation från hotellet; menar att det borde finnas en varningsskylt. Ägaren vägrar och anser att det är allmän kunskap att bastuaggregat under drift är glödande.

Minnet som väcks är ett uttryck som användes av mina söner under deras uppväxt i klart kränkande syfte: "Tänker du med röven?" Vi la en hel del kraft på att få dem att upphöra med uttrycket och göra dem till civiliserade människor. Nu så här 25-30 år senare slår det mig att  sönerna eventuellt hade rätt.

Om så är fallet är Anettes krav på 12 000:- i skadestånd modest, med tanke på att hon som politiker drabbats dubbelt. Stå på dig Anette i din kamp för en bättre, rättvisare och mer romantisk värld!

torsdag 2 juni 2011

Nu händer det saker i Simrishamn.

En inflammerad debatt om nedläggning av gymnasium och reducering av byskolor, har fått folk att vakna på Österlen. Inte minst har sättet att kuppartat försöka klubba igenom ett beslut redan innan sommaren har fått folk att se rött. Nu fick politikerna vika ned sig.  Protesterna och  motståndarna utanför "parlamentet" kunnat visa att beslutsunderlaget var felaktigt, ja närmast manipulerat, med syfte att göra skolreduktionen till en kvalitetsfråga i stället för en besparingsåtgärd. Jag har själv i indignation skrivit ett par inlägg om det ruttna tillståndet i kommunen, Jag förlåter er aldrig! och Integrationsproblem på Österlen.

På senare tid har det kommit två mätningar, som visar att Simrishamn är en verkligt usel plats att bo och verka på. Den ena mäter företagarklimat och har Svenskt Näringsliv som husse. Den andra redovisas av tidningen Fokus. Bägge är naturligtvis sanna, relaterat till de parametrar som mäts, men endast i det avseendet. Det finns en mängd underbara fördelar med att bo på Österlen, som överhuvudtaget inte mäts och, som gör att vi trivs och bor kvar. För många människor är en dröm att flytta till Österlen, rimligen inte för att få en sämre livssituation. Det finns anledning att vara kritisk mot olika index och listningar av den enkla anledningen att, som man frågar får man svar.

Med eller utan index och mätningar är det ingen tvekan om att det är gnissel i maskineriet, avseende relationen mellan den politiska organisationen och tjänstemännen på ena sidan och kommunen, det vill säga vi medborgare på den andra. Jag vill relatera problemen till två huvudgrupper; attityd och kompetens. Att förändra detta är en ledningsfråga. Belöningen blir medborgarnas förtroende.

Det finns förutsättningar för en förändring nu, i Simrishamn. Nytt kommunalråd och ny kommundirektör gör att man inte har något gammalt arv att försvara. F!s framgångar i valet och de våldsamma protesterna runt skolnedläggningar visar att det finns ett djupt folkligt politiskt engagemang, och vi som följer sociala medier vet att kvalitén i invändningarna är hög. Det är inte bara egenintresse i sakfrågor utan också en stor upprördhet runt den usla demokratiska processen, samt en oro över visionslöshet och bristande förståelse för samhällsförändringar.

Så bjöd kommunen in till "Framtidsverkstad" inför visionsarbete och översiktsplan. Detta är ett område som jag anklagat politiker i Simrishamn för att ha försummat. Eftersom jag bestämt mig för att kommunen är även jag och jag vill inte stå vid sidan om och gnälla frustrerat, anmälde jag mig. Jag kan avslöja att mina förväntningar var mycket lågt ställda. Min beredskap mot försvarstal, besserwisserism och nätverksrepresentanter från branscher jag inte visste fanns, var god.

Sällan har har jag haft så fel och varit så lycklig över det. Vi mötte en inspirerad och inspirerande Anna Thott, nu inom samhällsbyggnad men om en månad Simrishamns kommundirektör. Det kommer att bli bra, mycket bra! Det är från samhällsbyggnadskontoret ljuset kommer. Flera andra duktiga människor därifrån deltog i övningarna som gruppledare. God attityd, engagemang och kompetens lyste med sin närvaro. Vad bra det kan bli!

Det stora nya är att man går från utbudspolitik till efterfrågepolitik. I stället för att  skapa majoritet i fullmäktige,besluta, trycka ut det till medborgarna och försvara till varje pris, frågar man oss  vad vi tycker, tänker och tror. Man startar den politiska processen i rätt ände! Förstod jag Anna Thott rätt så är detta helt förankrat och efterfrågat på den politiska nivån. Det kommer också att bli ett notmalt och fortlöpande inslag i arbetet.

Har man tagit fan båten får man ro den i land, säger det gamla talesättet. Det kommer att bli mycket roende för våra politiker, men så kan vi få ro i vår kommun.

onsdag 18 maj 2011

Integrationsproblem på Österlen.


Traditionella integrationsproblem brukar bestå av stor invandring till ett område, dålig språkkunskap, fattigdom, sorg, arbetslöshet och utanförskap - armodsproblem. På Österlen har vi ett omvänt integrationsproblem. In flyttar folk med god ekonomisk ställning, hög utbildning, bra jobb och stort intresse, kunskap och engagemang i samhällsfrågor. Många är företagare, ofta inom media, besöksnäring och kultur.

Unga människor flyr Österlen inte minst för att skaffa utbildning och bättre jobb, än vad man kan få på hemmaplan. Driften att se och upptäcka andra världar är naturligtvis en del av orsaken till rörligheten. Detta är både förståeligt och bra i det individuella fallet, men för regionen är det förödande. Man byter ungdomen - framtiden - mot föredettingar, om uttrycket ursäktas. Allt annat oförändrat, är i en sådan situation, endast vård och omsorg  framtidsbranscher.

Det som mildrar övergången till ett rent pensionärssamhälle är en inflyttning av yngre, barnfamiljer som söker en bra boendemiljö för sig och sina barn. De infödda österlenborna ser rent praktiskt att det är en god utveckling. Man får behålla affären, bankomaten och i bästa fall skolan. Dessutom håller det rimligt igång en marknad för småhus och, faktiskt, händer det spännande saker runt de nyanlända.

På senare tid har tillkommit ett stort antal asylboende placerade av Migrationsverket i kommunen. Det är för tidigt att ha en uppfattning om vad detta betyder för Simrishamn. Ett är i alla fall, frivilligarbetet för att medverka till en dräglig tillvaro för flyktingar från krigs och oroshärdar är stort och välorganiserat. Naturligtvis finns det också en opinion mot flyktingarna. Jag kan oroas av att metoder och engagemang i integrationsprocessen, från samhällets sida, är minimal och kommer efterhand att leda till stora samhällsproblem.

Ett stort problem uppstår i mötet mellan nyinflyttade och de gamla maktstrukturerna, politikerna/kommunen. Det finns ett generellt problem i de minsta kommunerna att klara kompetensförsörjningen. Uppgiften och lagstiftningen är densamma för en storstad och den minsta landsortskommunen. Den stora kommunen har möjlighet att anställa, betala och sysselsätta kvalificerade specialister. Detta   finns inte på samma sätt i de minsta kommunerna. Skulle man få tag i en toppkraft brukar den inte relationen bestå så länge. Det blir ofta friktion med politiker och organisation.

När det gäller den politiska nivån ser jag två huvudproblem. Det saknas visioner i de traditionella partierna. Man ser inte de snabba förändringarna som sker i samhället. Uppgiften att utveckla vår region förefaller vara en  ren hushållningsfråga. Se till "att de som byggde landet" är nöjda, håll skatten låg och att ha ekonomin under kontroll. Varje punkt är i och för sig ok, men det förutsätter ett samhälle utan förändringar. Man försöker lösa morgondagens problem med gårdagens verktyg!

Det andra problemet, vilket från demokratisk synpunkt är allvarligare, är samspelet mellan politiker och tjänstemän. Politiker bestämmer sig, och tjänstemän får ta fram underlag som passar till det beslut man vill ha. Tydligt i samband med den för stunden framgångsrikt genomförda skolstriden. Tjänstemän nedlät sig till att ställa samman underlag, åberopande forskningsresultat, som man använde i de delar som passade nedläggning av byskolor. Fy på sig! I ett annat fall tar tjänstemän inom Miljöförbundet ställning mot besprutning, eftersom vattnet uppvisar tydliga föroreningar. Där väljer politiker att gå emot sin anställda expertis. Politik är att vilja, sa Olof Palme, men var det detta han menade?

Simrishamn ligger i topp när det gäller antal företag per invånare, jag tror ca 2 500 på drygt 19 000 invånare. Hur kommer det sig att en så företagartät kommun ligger i botten i Svensk Näringslivs mätningar av företagsklimat, 248 (och sjunkande) av 290, efter oss ligger norrländsk glesbygd och liknande? Om jag ser detta från vårt snäva perspektiv så är det inte så svårt att vara gnällig. 5 500 i tillsynsavgift för att få sälja alkohol, 7 000 per år för ett besök vart fjärde år från Miljö och hälsa, 15% i provisionsavgift på varje bokning som går via Turistbyrån, avgifter till brandförsvar för att inte tala om sophantering. Man känner sig inte som en parasit på samhällskroppen. Nu tror jag att det finns djupare sittande förklaringar. Jag har redan talat om bristen på visioner från politikerna. Men också en arrogans och okunnighet hos de traditionella partierna. Det kan inte bara vara en gudruneffekt att 8,9% röstade på F! 2010. 2014 ökade inte F!, trots att man under perioden haft fyra mandat. I stället hade missnöjes väljare röstat på främlingsfientliga Sverigedemokraterna som fick hela 14,3% och i vissa av byarna över 25%.

Jag tror att den huvudsakliga förklaringen ligger i de många företagen. I det antalet ryms många, för att inte säga majoriteten av dem som flyttat in. De känner sig frustrerade, inte sedda och lyssnade på, dessutom försöker man dra in på utbildning som redan är eftersatt. Det som visar sig i Svenskt Näringslivs mätning är inte, tror jag, bara en mätning av företagsklimat utan i stor utsträckning hur man upplever det politiska klimatet i Simrishamns kommun.

Relationen mellan inflyttade och  på  Österlen födda och här uppväxta är inte friktionsfri. De som flyttat hit förfaller  utgöra en social enklav med attityd och värderingar skapade i ett annat samhälle, kontakten med de som vuxit upp här är mycket begränsad och den ömsesidiga respekten liten. Jag ser och tror att polariseringen mellan de två kategorierna ökar, det finns få mötesplatser och samtal  på jämlik nivå. Detta är oroande och jag tror att SDs framgångar till stor del kan förklaras av detta.

Nu finns det ljuspunkter på en grå himmel. Kommunen bjuder in allmänheten till en Framtidsverkstad inför kommande översikts och visionsarbete. Det bör vi alla som har möjlighet anmäla oss till. (Nu visade detta sig inte vara fullt så bra, som det verkade. När politikerna insåg kraften i medborgarnas önskemål, försökte man backa sig  ur projektet.)


tisdag 3 maj 2011

Tio tillstånd av lycka.

Jag såg i något magasin "Vad gör dig lycklig Carl Bildt". Jag läste inte artikeln men kunde inte släppa tanken. Även en, vad det verkar, knastertorr träbock känner lycka. Den enda gång jag kan påminna mig Bildt något personlig,  var när han besökte Bert Karlsson på skivbolaget Marianne och sjöng "Fyra bugg och en coca-cola". Det gjorde mig inte lycklig men väl glad.

En annan episod som jag kom att tänka på är från Nöjesmassakern, tror jag. Sven Melander intervjuar en liten flicka och frågar vad hon önskar mest av allt i livet. Den stackars flickan kommer med det ena förslaget efter det andra. Dock ej det Melander tänkt sig.

Den gjorde mig också glad, eftersom jag tyckte den var rolig. Glad kan jag också bli om det går åt pipsvängen för någon som jag tycker är dum, uppblåst och beskäftig, det kallas skadeglädje. Något som jag inte är stolt över men heller inte förnekar.

Glädje uppfattar jag som relaterat till en händelse.

Vad är då lycka? Jag ser det det som ett tillstånd. Något man själv genom värderinga och erfarenheter genererar. Definitionen är hemsnickrad, medges, men jag söker en skillnad mellan att vara glad och att vara lycklig. Å andra sidan kan man bli glad av att vara lycklig - jag ger upp.

Jag funderade vidare. Vad är det som gör mig lycklig. Det är kanske inte så lätt att komma på tio saker som verkligen gör mig lycklig. Ordet är slitet och missbrukat. Jag menar ett kortare eller längre tillstånd av djupt välbefinnande. Här kommer de helt utan inbördes ordning, som de säger i Let´s dance, utan att jag förstått vad de menar.

1. Sitta i trädgården med k.h. Se solen gå ned en sommarkväll. Ett glas vin och något enkelt men delikat att äta till. Varför inte några ostar från Vilhelmsdal.
En vacker soluppgång är inte heller att förakta, men sammanhanget är annorlunda. Inget sällskap inget vin och på väg till plikter. Sammartid är det dessutom en tecken på sömnrubbningar.

2. Umgås med sönerna och deras familjer. Nu lever vi ett exeptionellt liv; alltid något att passa på Gästis. Därför bör umgänget kombineras med en resa. Jag har kommit på att charter är den ultimata lösningen. Ingen onödig planering, kvalitetssäkrat boende och organisation att ta hand om oss om det skulle hända något! I övrigt inget deltagande i arrangemang, men frukost ska alltid ingå.


3 Varje dag under hela mitt liv har jag  läst skönlitteratur. De dagar jag jag avslutat utan att läsa ett stycke är lätt räknade. Jag känner lycka när jag hittar en bok där jag mellan läspassen går och funderar på det jag tidigare läst och längtar till nästa tillfälle att läsa vidare. En bok som gör mig lycklig slutar inte när jag läst ut den.

4. Jag blir lycklig och ett välbefinnande griper mig när jag kommer till en vacker plats. Det kan vara en glänta i skogen, en vacker strand - en naturmiljö, som det finns så gott om på Österlen. Det kan vara en stadsmiljö, en bymiljö eller en byggnad. Jag tycker mycket om att komma in i ett vackert galleri med tavlor som tilltalar mig.




5. Jag har en närmast pervers dragning till projekt. Jag kände lycka när jag för drygt tjugo år sedan sa upp mig från anställning och öppnade eget. Att våga  mot bättre vetande utan att fega ur!

Ett annat exempel är att lämna en trygg tillvaro för att bli gästgivare och ihop med familjen långsamt och målmedvetet utveckla verksamheten.


6. Att få uppskattning för det vi gör. När man gör saker av engagemang och övertygelse har man också stunder av tvivel och tveksamhet. Hotell- och restaurangbranschen är "här och nu". Jag känner stor lycka när gäster tycker om vår mat, älskar miljön och är intresserad av vår och Gästis historia.

7. Världen är fylld av sådant, som jag ännu inte upptäckt. Jag tycker så mycket om att komma till en by och gå runt och fundera över hur folk lever här, hur var det förr, varför gjorde man så och hur blir det sedan. Komma  till en plats och med sin fantasi fritt fylla i det som fattas! En dimension till är att dokumentera med hjälp av kameran och att skriva på bloggen. Under åren på Österlen har det blivit en hel del stunder av lycka.

8. Jag vet inte om ni har erfarenhet av att vakna i vargtimmen och börja fundera över ett problem. Jag försäkrar att jag har det och sämre tillfälle för problemlösning finns inte. Allt blir problem och inget är för litet att förstora upp. Att någon timme senare sitta med en kopp nybryggt kaffe, nybakat bröd med en god ost och hemkokt marmelad och konstatera att det jag grubblade över i natt är inget problem. Allt är löst eller åtminstone under kontroll. Hur kunde jag hetsa upp mig så för det? Det är en stund av stor lycka - kort men intensiv..

9. Jonas brukar säga: När jag bodde i Stockholm hade jag ingen koll på vädret!

Nu lever man i väder och vind och har en intensiv relation till årstidens växlingar. Jag har funderat på hur det skulle vara att leva på spanska guldkusten. Spela golf och dricka cock-tails. Det är nog inget för mig. Jag älskar våra årstider. Jag studerar hängivet tidningarnas tabeller över solens uppgång och nedgång.
Ljusets och värmens återkomst fyller mig med stor lycka.

10. Ludwig XIV var en oöverträffat matvrak, tolv rätter till frukost under rituella former. (Märkligt nog blev han inte särskilt fet, beroende på att han var utrustad med exceptionellt stor magsäck och extralånga tarmar. Detta upptäcktes vi obduktionen.) Så långt vill jag inte gå för egen del. Men en välkomponerad, vällagad måltid med  minst tre, gärna sex, rätter ser jag som en kulturell höjdpunkt. Till detta ett komponerat vinpaket, en grappa för matsmältningen, kaffe och en liten avec i världsklass. Trevligt sällskap och gott om tid. Det är lycka!

fredag 29 april 2011

Massdemonstration.

Torget var byst med folk. Unga och gamla! En hel del fler än den handfull föräldrar och aktiva feminister, som det föraktfullt talats om.  Relaterat till folkmängd var det en massmanifestation. Stämningen var vänlig, disciplinerad och förväntansfull. Allt var väl organiserat av de gymnasister som hotas sättas på transferlistan.

En liten förskjutning i tidschemat uppstod då torghandlarna klappade igen sina stånd, lagom för att man skulle hinna hälsa på vänner och bekanta.

Alla var där. Radio Kristianstads vandrade reporter och inspelningstekniker, i samma person, var plats.

Många hade tillverkat plakat och en del slagord skanderades. Vi var bättre på sjuttiotalet. Men fortsätter politiken som nu i Simrishamn kommer en ny generation demonstranter  att skolas upp.

Ordningsmakten höll ett vakande öga på tillställningen, men inga hästar. Från polisiär synpunkt torde det varit en gäspig tillställning. Jag kan tänka mig att det är stökigare på ett div 5-derby i fotboll.

Vi är inte i Paris förorter men ämnet för manifestation är besläktad, ungdomens situation. Dessutom hotar man att i grunden skada den lilla stadens identitet genom att med uppvisande av total arrogans föreslå nedläggning av gymnasieskola och halvering av byskolorna.

Talarlistan blev lång. Efter inledning äntrade dagens gossen Ruda scenen, under visslingar och burop.

Anders Johnsson hade ingen kul dag på jobbet, men det skulle han inte ha. Han berättade att han varit på ett framtidsseminarium och fått höra att om man inte gör något skulle skatten behöva höjas med 5 000 i månaden. Räcker det? Men han har väl rimligen blivit vald för att göra något. Bromsa är ett uselt alternativ när man står still. En och endast en sak har han heder av, han kom dit och stod under hela manifestationen framme på scenen. Hans kamrater i alliansen var från början  i publiken, men upplevde dålig stämning och dröp av, möjligen uppsökande skamvrån. Man släpper inte ett så illa genomarbetat förslag, utan konsekvensanalyser, via media strax innan påsk. Nu menar Johnsson att man ska ha en bred demokratisk process runt frågan, under en hel månad. Han kan inte mena allvar!

Socialdemokraterna gjorde en ganska slätstruken insats. Mest citat från de andras valmanifest och partiprogram. Inte just några revolutionerande nyheter för oss som var där.

Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig. Engagerat och trovärdigt med en ideologisk förankring. Detsamma med F!. Jag har läst litet magsura kommentarer på Facebook om att Gudrun som skicklig retoriker använder gymnasienedläggningen för att hetsa ungdomar. "Kyss mig på flatmagen" skulle min saligen insomnade svärfar sagt. Det är rimligen inte så att det är F!, som föreslår nedläggningen. För att kunna tala till folk måste man ha ett budskap och en politik, och det upplever jag att såväl F! som Miljöpartiet har i denna fråga. Är det meningen att Gudrun ska presentera det på ett litet sämre sätt, för att det ska bli rättvist?

En hel del lekmän, elever och andra talade och gjorde det bra. Jag gillade en före detta professor och nuvarande morfar, som varnade för att utan källkritik ta för gott vad en eller annan forskare släpper ifrån sig. Jag antar att han syftade på rapporter om kvalitén i små skolor. Eller var det kanske den framtidsforskare som Anders Johnsson åberopade vid sin sifferlek om skattehöjning. Framförallt uppskattade jag morfars kloka uppmaning att ge tid åt processen. Ordna hearings. Ut i byarna. Låt folk experter och vanliga dödliga framföra sina åsikter. En månad från förslag till beslut, menar jag, känns som en förolämpning redan det.

En elev, Kim Schmidt, talade otroligt bra. Hon tittade  bakåt. Vid tidigare nedläggningar av byskolor har förslagen kommit på våren efter ett valår.

I den cyniska politiken, med bibehållande av makten, som huvudmål, är det naturligtvis riktigt att lägga ett impopulärt beslut så tidigt i mandatperioden som möjligt. Så är det bara att hoppas att väljarna glömt!

Det andra taktiska draget, som man kan se, om man inte naivt tror de regerande politikerna om enbart gott, är att de lagt ihop gymnasium och byskolor i samma paket. Då har man lagt upp ett förhandlingsspel. Skickligt, om det inte varit så tydligt. Man vill ha en polarisering mellan gymnasieförsvarna och byskoleförsvararna. Jag går inte på detta, jag vill ha bägge delarna. De krympande barnkullarna kan kompenseras genom inflyttning. Ni politiker inrikta er på att öka inflyttningen, jag vet att nuvarande skatteutjämningssystem lönar detta illa. Men pengar är inte allt, och vi fyller våra skolor med barn och våra byar med yngre människor. När det gäller gymnasiet gäller väl riksintag? Om ungdomar söker till andra kommuner beror det väl på att gymnasieskolan inte fungerar tillräckligt bra? Undersök det och satsa på att rätta till brister.

Nu är jag inte säker på att den verkliga planen är att reducera byskolor och lägga ned gymnasiet. Om politikerna väljer det ena framstår de som resonabla och konstruktiva. Men si, så ska det inte gå till, vi väljer inte politiker för att de ska skicka problemen tillbaka till oss och att låta oss välja mellan kolera och pest. Vi väljer politiker vart fjärde år, och har man tagit fan i båten får man ro den iland.

Bjud in en framtidsforskare som har andra kompetenser än att räkna ut kommunalskatten vid nollaktivitet. Och öva en stund att tänka utanför boxen, innanför boxen gick ju inte så bra.

onsdag 27 april 2011

Jag förlåter er aldrig!

Jag har hört alla partier i valrörelser tala om att bevara byskolorna. Detta är ett löfte och hur man förhåller sig till ett löfte vittnar om en persons moral. Visst jag förstår ekonomi. Jag förstår också långsiktighet, strategi och ansvar inför historien och kommande generationer. Gör ni politiker i majoriteten i Simrishamns kommun det?

Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?

Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades  servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?

Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand  pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.

Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?

Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte  nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!

Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.

Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!

Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!

lördag 9 april 2011

Nätverkande på Österlen.

Medan Nisse i Vallby ligger på rosenkinden och drömmer om alförrädare och praktejder, som han ännu inte prickat i sin fågelskådarkarriär, sätter den kära Ingela sig i den rostiga pickupen och åker utan frukost till Hammenhögs Gästis. Den praktfulla dekorationen i gatukrukorna, som hon gjorde i julas har i ett slag blivit bruna.

En möjlig men orättvis synpunkt är att risbollarna ser ut som råkbon. Just nu hatar jag råkor, med tanke på vad de ställer till på våra fönster. Välkommen att äta brässerad ungråka, premiär planerad till den 11 juni.

Mycket fint och originellt krukarrangemang, långt från mainstream. Inte en påsklilja. Man blir så glad! Och visst, Ingela fick såklart frukost hos oss. Besök hennes nya gårdsbutik, hon är en duktig keramiker också .

Den senaste tiden har jag nätverkat, in real life, som kidsen säger. När k.h. var i Stockholm och gullade med barnbarn åkte Jonas och jag på årsmöte i Nätverket Skåne Sydost. Det fanns redan när vi kom hit och vi gick med ganska direkt. För oss är det i första hand ett socialt nätverk. Genom att lära känna varandra och varandras verksamheter kan man hjälpa gäster om de vill titta på något speciellt och köpa något. Det är hela 37 företag med i nätverket och förutom hemsidan har var och en av oss ett ställ med varandras visitkort. Det är så bra när jag pratar med gästerna till frukost, och hör vad de är intresserade av, då plockar jag ut några visitkort och skickar med dem. När vi kom nya och osäkra till Hammenhögs Gästis var nätverket ett fantastiskt stöd för oss.
Vi har lärt känna många goa människor där.

Thomas Lantz, som är ordförande i den ekonomiska förening som arbetar med att få till stånd ett destinationsbolag för Ystad/Österlen, var där med den otacksamma uppgiften att övertyga ett stort antal mikroföretag att gå med i föreningen. Det är inte alldeles lätt att sälja in något som inte har någon verksamhet, sälja en vision en strategi.

Jag gick med från start. Skälet är främst rent demokratiskt. Det är inte en kommunal kärnverksamhet att utveckla olika turiskoncept och sälja dem. Inte heller är det kommunens uppgift att ta bokningar av hotellrum och stugor och ta bra betalt för det. Självkostnadsprincipen ska gälla. När man ger sig in i utvecklingsprojekt, som samverkan med Bornholm, måste man rimligen sätta upp mål för vad som ska uppnås. Jag kan lugnt påstå att vi inte sett en Bornholmare hos oss, mer än när bussen till Köpenhamn hade problem och någon behövde låna toaletten. Jag har understundom en eller annan idé, men jag måste se till att den är möjlig att genomföra och att den ger intäkter som överstiger kostnaderna. Med ett destinationsbolag där vi i näringen äger majoriteten, får vi inflytande och ansvar över vad som görs.

Nu senast är jag väldigt missnöjd med den inspirationsbroschyr som producerats. Det är naturligtvis känsligt att framföra kritik mot turistbyrån, man är rädd att tappa bokningar och att man inte blir rekommenderad till besökare. Det är trots allt över 70 000 besökare på turistbyrån enligt bokslutet. Jag kritiserar inte de som jobbar på turistbyrån, de är alerta, trevliga och håller en hög servicenivå. Jag tar risken, eftersom jag inte står ut med tanken att inte kunna framföra kritik utan att bli utsatt för sanktioner.
  • Ystad & Österlen Guide och Inspiration - Den officiella guiden till Ystad & Österlen är klar. Den presenterades för oss på förhand som ett magasin. Det kan kanske accepteras att kommuner ger ut sådana, då är det att betrakta som samhällsinformation, vilket inte är ett hinder för att göra den både snygg och läsvärd.
  • Upplägget har varit att man sålt sig till lägstbjudande. Ett tryckeri eller motsvarande erbjuder för så och så mycket att ta fram en broschyr mot att man får sälja annonser.
  • Jag tycker att den grafiska designen på trycksaken är omodern och rent ut sagt bedrövlig.
  • Informationen är dåligt strukturerad, du har svårt att skilja på annonser och redaktionell text.
  • Företagslistan, som man kan uppfatta som objektiv och saklig, blir mycket konstig eftersom man mot ersättning kan få in mer information och en bild mot betalning. En affärsmodell som vi känner igen från Eniro och andra katalogföretag i kris. Så jobbar inte kommuner, trodde/hoppades jag. 
  • Budskapen vet jag inte hur de plockat fram, inte ihop med näringen i alla fall. Kanske har det varit en bra teambuilding på turistbyråerna. Jag är inte imponerad. Jag förstår att smaken är olika och man kan ha uppfattningar grundat på sin egen bransch.  Men mer konkret känner jag mig upprörd över hur man behandlat oss på Hammenhögs Gästis. I broschyren talar de om "prisbelönta restauranger" och under en rubrik räknar de upp nämnda i White Guide. Till min förvåning ser jag att vi och andra som är med i White Guide, inte nämns. Det bad jag om en förklaring om från turistchefen. Då fick jag det förvånande svaret att ni är nämnda under gästgivaregårdar och som restaurangen som serverar råka, underförstått att det borde vi vara nöjda med. Men se det är vi inte alls. Vår marknadsföring har konsekvent inriktats på att vi serverar modern gourmetmat och inte "gästgivargårdar som de var förr" dessutom vill vi på intet sätt lyfta fram råkan ytterligare. Det är redan så känt och etablerat och vi är rädda att den ska skymma den andra maten. Jag tycker att vår egen kommun skulle låta oss framföra vilka budskap vi vill kommunicera.
  • Jag är långt ifrån ensam om att vara mycket kritisk till broschyren, även om andra kanske väljer att ligga lågt.
Jag är inte särskilt arg, men besviken, engagerad och maktlös. Jag förväntar mig att denna typ av självförverkligandeprojekt hanteras bättre i ett destinationsbolag.

Nästa nätverksaktivitet var ett samverkarrangemang mellan Företagarna och kommunen. Det nya samlingslokalen i Skeppet var platsen för en kvälls välbesökt genomgång av sociala media. Det var bra och det känns skönt att konstatera att vi är på rätt väg.

I torsdag var Jonas och jag på lansering hos Peugeot. Den nya 508-serien lanserades. Det är snygga bilar och i Hammenhög ställer vi upp för vår Peugeot. Nog var det spännande att höra Peugeot-Jonas och Gert-Åke berätta om de nya bilarna. Men -ursäkta mig- Adde Malmberg var något roligare. Jag tycker att han blir bara bättre och bättre för varje gång man hör honom och hans förmåga att anpassa showen till den aktuella publiken är enastående. God mat från Östergatan och god pilsner från Danmark. En påse grejor med hem - bilschampot tar jag som en pik.



fredag 18 februari 2011

Tjyvsamhälle!

Igår när jag drack mitt kvällste slötittade jag på Plus. En förskräcklig historia om Fabriksoutlet presenterades av den härligt ettriga kvinnan, som är en av programledarna. Företaget, helt utan skrupler, säger sig sälja märkeskläder har på en snygg sida och har fått en hel del affärer utan några som helst planer på att leverera. Genom systematiskt stöld av identiteter har man sopat igen alla spår. Det är egentligen inga fel på lagstiftningen, men alla fel i brottsbekämpningen.

Det talas mycket om att organiserad brottslighet ska bekämpas. Detta är, enligt mitt sätt att se, organiserad, och välorganiserad, brottslig verksamhet. Företag utsätts kontinuerligt och systematiskt för olika försök att luras att betala för obefintliga eller odugliga tjänster. Jag har råkat ut för massor av försök, som leder till oro och framförallt en massa besvär. En viktig del i att denna brottslighet är framgångsrik är att vi, med rätta, är så hysteriskt rädda att få en betalningsanmärkning, med de möjliga negativa konsekvenser detta kan medföra i framtiden. Ett systemfel i sammanhanget är att kreditupplysningsföretagen hämtar uppgifter redan vid ansökan hos Kronofogden om betalningsföreläggande. Om jag bestrider fordran hos Kronofogden, och får rätt, har skada redan skett.

Är man ny som företagare eller i branschen är man väldigt utsatt. Man översköljs av erbjudanden och påbud, som faktiskt i en stressad situation kan vara svåra att värdera. Jag ska lämna några exempel från min egen erfarenhet, och hur jag hanterat dem.

Jag kommer ihåg ett hygienföretag i Lund, jag kan inte minnas namnet. De skickade ett erbjudande som till formen såg ut som en faktura. Jag identifierade att detta var ett totalt falsarium och kontaktade företaget - resultatlöst. I övrigt gjorde jag inget annat än att skicka ut en varning till alla mina e-postkontakter. Detta ska inte polisanmälas eftersom det är ett brott mot marknadsföringslagen, inte brottsbalken. Däremot bör man skicka en kopia till Svensk Handel och deras Varningslistan.

Varningslistan är oerhört värdefull när det gäller att bekämpa blufföretag. Svensk Handel samlar in uppgifter från drabbade företag. De gör en analys av det möjliga blufföretaget och om det finns fog för det publiceras uppgifter om företaget. Min uppfattning är att man aldrig behöver betala till ett företag som meriterat sig för att komma med på Varningslistan. Detta innebär inte att man kan strunta i att hantera ärendet på ett formellt riktigt sätt. Det är viktigt att besvara och bevara all korrespondens.

När vi för snart åtta år sedan övertog Hammenhögs Gästis, var detta med kataloger fortfarande en stor sak. Företagsfakta var den stora aktören som ofta lierade sig med kommunerna, vilka i sin tur belönades med ett kommunalt företagsregister. Det var vanligt att det dök upp företag som kallade sig något snarlikt, eller något som påminde om den gamla telefonkatalogen. Jag gick på en sådan på grund av stress, bristande uppmärksamhet och erfarenhet. Jag hade inte kraft och energi att bråka utan betalade snällt för ingenting, jag grämer mig fortfarande. Efter att ha ögnat varningslistan ser jag att denna typ av brottslighet uppenbarligen fortfarande är vanlig. För min del är jag nuförtiden inte med i någon katalog eller databas som kostar något. Senast avvecklade jag Eniro och finns nu med endast med gratistelefonnummer. Jag har svårt att tro att någon sitter och planerar sin semester med hjälp av Eniro eller Hitta. Det är nästa poäng, tänk alltid noga igenom, har jag någon nytta av varan eller tjänsten. Ytterligare har jag kommit fram till att inte köpa något per telefon. Ringer en telefonförsäljare ber jag dem maila över information, i det fall det verkar intressant.

En erfarenhet var en pushig säljare som sade sig ha information om ett företag som försökt registrera vår webbadress, men med en avvikande ändelse. Normalt brukar dessa webbar, enligt honom, användas för spel och porr. Jag vet inte hur jag tänkte, troligen inte alls. Jag sa ja eftersom priset för att registrera vår webbadress med annan ändelse endast var 990 kronor. Döm om min förvåning när de hade lyckats leta upp tio ändelser och fakturan hamnade på över elva tusen. Stress och hjärtklappning! Detta skulle jag inte betala! Jag protesterade omedelbart hos såväl företag som det finansbolag som fakturerade. Inget svar! Jag kollade på varningslistan, jomän först av alla ståtade AP-factoring. Det blev ingen betalning och inte ett ljud från de inblandade företagen. Jag vill understryka vikten av skriftligt förfarande. Ett telefonsamtal med ett skojarföretag har inget värde. Man måste hela tiden agera utifrån att detta ska kunna hamna i domstol och då är det en fråga om att kunna bevisa.

Den svåraste nöten att knäcka jag råkat ut för var ett schweiziskt företag, Tourist Directory - Nova Channel AG, Landenbergstrasse 36 P.O.Box 3570, 6002 Lucerne Switzerland. De skickade ut ett dokument med förifyllda uppgifter. Deras grafiska profil var mycket inriktad på att framstå som ett EU-organ. De skickade samma dokument gång på gång, men av tidsskäl och annat blev jag inte färdig att skicka in korrigeringar. Så bestämde jag mig att det måste vara korrekta uppgifter. Jag ändrade och skrev under och tyckte att jag varit duktig. Nu bröt helvetet lös. Jag fick en faktura på 1099 Euro. Jag fattade ingenting. De menade att jag genom min underskrift lagt en order - tjo flöjt! Men se det ville jag inte alls gå med på. Vi utväxlade minst 20 brev där jag kategoriskt vägrade att gå med på att jag gjort en beställning. De skickade en CD med någon slags förteckning över turistföretag - tänka sig en CD en bra bit in på 2000-talet.

Med en dåres envishet höll jag fast vid att deras sätt att lura till sig en underskrift, med en form av omvänd logik, var medvetet bedräglig och att jag hade inga som helst avsikter att betala dem ett korvöre. De hade en betydande organisation och uthållighet. När det gått någon månad och jag trodde att de gett upp dök det upp ett nytt kravbrev, denna gång i skärpt ton från deras "legal department". Vid något tillfälle erbjöd de att jag skulle komma undan med att betala något mindre. Jag avvisade naturligtvis även detta.

Jag spanade på nätet och såg att det fanns massor av företag världen över som blivit lurade. Någon driftig man i Smålandsstenar erbjöd till och med brevmallar och konsultstöd för att hantera Tourist Directory.
Detta Nova Channel drev inte bara Tourist Directory utan ett tiotal andra liknande humbugdatabaser. Numera är de i huvudsak stoppade efter en gryningsraid av den schweizizska polisen.

Häromdagen fick jag under mina ögon ett erbjudande igen. Det är exakt detsamma som det gamla Tourist Guide, till och med papperskvalitén. De har en fullt trovärdig hemsida. Tro dem inte, det är det gamla skojarföretaget som sedan 2009 driver databasen och lurar företag över hela världen på stora pengar. Varför ska det inte gå att få stopp på sådant? Får ni ett erbjudande riv det - stoppa det i kaminen!
Naturligtvis har vi fått ett otal försök från någon med en fin titel, som Med Dr, intresserad av att hyra in ett större antal medarbetare hos oss under en längre tid. De frågar alltid om vi tar kortbetalningar. De vill betala i förskott, och då en summa större än den verkliga kostnaden och mellanskillnaden ska av oss sättas in på ett angivet konto. Nu är det bara så att det inte finns någon täckning för betalningen alltså blir du blåst på de pengar som verkar vara ett överskott. Jag kan inte reda ut hela processen. De är oftast lätta att identiferas eftersom Med Dr, vid det ansedda universitet skickar sina mail från en hotmailadress. 


fredag 4 februari 2011

Vart är vi på väg?

Härom natten hade vi ett strömavbrott, inte så länge ändå. Jag upplever att vi på senare år fått en mycket ökad stabilitet i elförsörjningen, nuförtiden är det ovanligt med avbrott. Vid förmiddagskaffet talade vi om hur sårbart man lever. Hur länge skulle man klara sig utan el?

Med lätt dystopisk ton undrade någon, om vi hade tänkt på hur mycket IT och Internet påverkar oss. Det medgav jag att jag hade, och en hel del till och med.

Det brukar vara mycket vojne vojne vid radikala förändringar. Särskilt förfasar vi oss över ungdomen. Det största hyckleriet av alla är när vi ondgör oss över facebook. Visst är det ytligt, men helt ärligt hur många "riktiga" kontakter hade vi innan.

Jag kan inte låta bli att citera från Populär historia:

Nu var inte 1800-talets tåg något stillsamt och mjukt färdmedel, utan ett för kroppen rätt så fysiskt krävande moment, oavsett klassbiljett. Skakningar, vibrationer och oväsen var industrialiseringens kännetecken. Järnvägens barndom vimlar av beklagande över hur slitsamt trött man har känt sig efter resan. Läkarkåren instämde och förklarade att det var metallens vibrationer som fortplantade sig in i kroppen och åstadkom ett fysiskt tröttande nötande – ”omfattningen, snabbheten och plötsligheten i järnvägsvagnens rörelse utövar en konstant påfrestning”. För mycket resande på tåg kunde därför få allvarliga biverkningar, varnade expertisen. Värst av allt var, enligt en propagandaskrift mot tågtrafik, oväsendet, ”som kommer att förstöra hörseln på folk, ty lokomotivet far fram med sitt avgrundslarm och alla skall bli döva och aldrig mer höra”. 


Jag vet i alla fall vart jag är på väg. I morgon kl 04.00 stiger jag upp och far till Kanarieöarna, för att umgås med delar av familjen. Det ska bli så skönt. Eftersom jag körde 2010 års sandaler på övertid, och lämnade dem i Toscana, har jag införskaffat 2011 års. Redo att köras in!


Jag lämnar bloggen utan tillsyn under en dryg vecka. 

fredag 28 januari 2011

Snål - ekonomisk - slösaktig.

På den gamla (goda?) tiden gav Sparbanken ut ett moralistiskt blad som skulle uppmuntra oss barn att vara sparsamma. Man fick den i samband med att man gick in på banken och tömde sparbössan och fick behållningen överförd till bankboken. Detta kostade inget och skedde pronto rakt över disk och, tro mig eller ej, man fick ränta på pengarna. På nyåret gick man på banken och fick räntan införd!

Den lilla tidningen man fick hette Lyckoslanten. Det enda jag kommer ihåg, och antagligen det enda jag läste, var serien Spara och Slösa.

Slösa var en flärdfull ung dam med extravagant klänning och högklackat. Litet glåmig, en aning dålig hållning, ja helt enkelt en dragning åt det dekadenta.  Spara var en honnörsflicka med blus och långbyxor. Flätat blont hår och rågummisulor.

Vissa likheter mellan Slösa och Nemi (seriefigur i DN) kan man se. I någon mån låg mina sympatier på Slösa, även om jag till fullo insåg att det var inte meningen. Man kan fundera över hur bankerna själva utvecklats. Min bild är att de snarast följt Slösas omoraliska exempel. Det är kanske dags att återuppta Lyckoslanten.

Jag försöker ge mig själv ett Spara/Slösa-index. Inte helt lätt! Det är också skillnad på privat och som företagare. Jag tror att jag är planerat, ansvarigt slösaktig med vissa käpphästar:

  • Med smak och lukt avgör jag när mat är för gammal, inte datummärkning.
  • Ät upp det gamla innan man börjar på det nya.
  • Släck ljuset när du lämnar rummet.
  • Duscha när du är smutsig.

måndag 24 januari 2011

Mot superiet!

I lördags var vi på shoppingrunda. En shoppingrunda på Österlen betyder ofta besök på loppis. I en hög köpmansskänk, ett otal lådor med sorterat innehåll, fanns en  med den oemotståndliga etiketten "Diverse småplock". Där gjorde jag mitt fynd. En motbok! Den måste jag ha! Utan att ens överväga att pruta betalade jag för det gulnade och tummade häftet, 10 kronor.

För att sätta motboken i sitt sammanhang, ni får ursäkta om jag blir litet skolmästaraktig, får vi gå tillbaka i tiden. Från att den tidiga alkoholpolitiken varit inriktad på att skydda kronans ekonomiska intressen (vilket kanske är ett viktigt men outtalat mål fortfarande) växte runt förra sekelskiftet en nykterhetsrörelse. Att begränsa superiet var också en viktig del av arbetarrörelsen. Man kan lätt förstå att det var en  fråga  inte minst för kvinnor, som gnodde för att få mat och kläder till en stor barnaskara, medan mannen ofta på lönedagen tog vägen via krogen. Det finns i litteraturen ett otal exempel på det alkoholrelaterade armodet, som spädde på det allmänna armodet.

1905 styrdes försäljningen upp genom tillkomsten av systembolaget. Innan dess hade exempelvis Hammenhögs gästgivaregård privilegier att sälja brännvin till konsumenter. I det som idag är biblioteket såldes 1904 ofattbara 40 000 liter brännvin.

Den liberale politikern, och läkaren, Ivan Bratt engagerade sig hårt i att begränsa superiet. En viktig del i Brattsystemet var motboken, som höll reda på medborgarnas ransoner och hur mycket de köpte ut.  1917 hade motboken införts i hela Sverige på försök.

Efter folkomröstning om totalförbud 1922, där nejsidan vann knappt, permanentades, som en kompromiss, Brattsystemet. Individuell ranson och kontroll genom motboken!

Motboken var knuten till ett lokalt systembolag. Min motbok var nummer sju utfärdad av Systemaktiebolaget i Ystad, med försäljningsställe också i Simrishamn, Tomelilla, Lövestad och Östraby.

Motboken var en en administrativ koloss utan motstycke. Den 31 dec 1948 fanns, enligt Wikipedia, 1 878 705  motböcker i svang. Detta var innan datorernas tid. Systemet var kränkande, även om begreppet kränkning då var lika ovanligt som datorer, orättvist och fruktansvärt dyrt.

Indirekt kom motboken att bli en stark kommersiell tillgång för krogbranschen. När folk hade söpit upp sin ranson kunde de på restaurang i samband med mat få ta in "två vita och en brun". Det var alltså mattvång och det fanns möjlighet att beställa två supar och en avec.

I oktober 1955 gick motboken i graven och Ivan Bratt året därpå. Kris utbröt i krognäringen! Hammenhögs  Gästis var emellertid  på offensiven och investerade i att bygga upp en bar. En pittoresk lokal med bruna fuskbalkar, en koppardisk och gallonsoffor togs i bruk 1958. Den finns fortfarande kvar i samma skick.  Mattvånget i samband med alkoholförtäring fanns kvar långt senare. Det finns ett otal historeier om landgångar som vandrade ut och in. Jag kommer själv ihåg min sena gymnasietid i Karlskrona. På Regnbågen beställde man en ansjouvissmörgås, en starköl och en liten flaska Grådask, om man var stadd vid kassa. Antagligen var det där mitt intresse för matupplevelser grundlades.

torsdag 20 januari 2011

Destination Ystad Österlen

Så var bottenplattan lagd i vårt stolta bygge av ett destinationsbolag. På Stora Hotellet samlades vi, ett 60-tal företag som är intresserade av, verksamma i, beroende av besöksnäringen. Med denna vida, och riktiga, definition  borde vartenda företag med verksamhet på Österlen vara en potentiell medlem i den ekonomiska förening som ska äga och driva destinationsbolaget.

Den relativa enkelheten att få igenom stadgarna vittnar om att motivationen är hög. En styrelse på åtta personer valdes. Deras huvuduppgift blir att expandera medlemsantalet upp till 200 till höstens årsstämma och etablera ett aktiebolag. Med den låga insatsen på 1000 kr och en serviceavgift som är låg för det lilla företaget ser jag inga ekonomiska hinder att uppnå medlemsmålet.

Jag vore inte jag om jag inte hade några kritiska funderingar i sammanhanget.

Vad är den verkliga verkliga anledningen till att så många av oss entusiastiskt ställer oss bakom idén med destinationsbolag? Är det, som feminismen i Simrishamn, att vi är så missnöjda med hur det fungerar idag?  Det mål som uttalats att antalet besök ska fördubblas på fem år reser utan tvekan frågan: Hur?

Personligen tror jag inte att "eventvägen" är den som lyfter regionen. Vi saknar arenor och "hotellfabriker". Att satsa på VM i bridge och tro att arrangören är beredd att ta de risker och det merarbete det innebär att dela upp t ex boendet på en mängd B&B, med logistik och transportproblem känns inte realistiskt. De kommer hit för att spela bridge. Jag menar inte att vi ska avstå från event, men det är sannolikt inte den "killer application" man så gärna vill hitta, som en lättare väg till lycka och välgång än det dagliga slitet.

Vårt destinationsbolag ska inte vara bara ett marknadsföringsbolag. Jag tror inte att marknadsföring är vår sämsta gren. Bolaget måste, tror jag, gå grundligare tillväga. Jag ser tre viktiga utvecklingsområden.

Kvalitet.
Mycket på Österlen är toppkvalitet, men långt ifrån allt. En dålig erfarenhet sprider sig tio gånger snabbare än en riktigt god upplevelse. Det finns många som vill vara med och plocka den lågt hängande frukten. Detta gör att det under den korta säsongen dyker upp rena lycksökare. Detta får betalas dyrt av de strävsamma kvalitetsföretag, som är verksamma året runt.

Mat.
Intresset för mat, i alla dess former, har aldrig varit större. Vi har närhet till storstadsområden och jag tror/vet att en matupplevelse av rang motiverar folk att göra en resa. Vacker natur, pittoreskt boende, gallerier och välfyllda loppmarknader faller platt till marken om folk inte kan få god mat. Dessutom finns ett genuint intresse för att besöka producenter, köpa från odlaren, lukta, smaka, känna. Jag noterar att maten är mycket tunt representerat i den nyvalda styrelsen.

Internetmarknadsföring.
Marknadskommunikationen måste med högsta möjliga hastighet och prioritet gå från atomer till bits. Utvecklingen har påbörjats men fortfarande läggs stora resurser på trycksaker där vi i näringen inte kan påverka form och innehåll, men vi förväntas finansiera genom annonser. De pressläggningstider som gäller för  kalendarier kan aldrig mer konkurrera med facebook, webbar och andra sociala media. En vanlig uppfattning är att trycksaker behövs när folk är ute och rör sig. Det är sannolikt fortfarande riktigt, men även här har förändringen kommit en bra bit på väg. Med smartphones, läsplattor, GPS osv, sprids mycket snabbt en teknisk infrastuktur för mobiliteten.

Jag hoppas att destinationsbolaget  med ett nerifrånperspektiv kan få oss upplevelseproducenter  att långsiktigt och aktivt engagera oss i det nya destinationsbolaget. Man måste komma ihåg att var och en av oss i första hand slåss för att överleva och att utveckla vår egen rörelse. Vi har inte råd,  tid och lust att lägga resurser på utopier, ens om andra har gjort det. Markkontakt är ett ledord!

Jag är mycket glad att vi kommit så här långt med utvecklingen av ett destinationsbolag och uppmanar alla företag, stor som liten, att snarast anmäla sitt inträde!