Tjyvsamhälle!

Igår när jag drack mitt kvällste slötittade jag på Plus. En förskräcklig historia om Fabriksoutlet presenterades av den härligt ettriga kvinnan, som är en av programledarna. Företaget, helt utan skrupler, säger sig sälja märkeskläder har på en snygg sida och har fått en hel del affärer utan några som helst planer på att leverera. Genom systematiskt stöld av identiteter har man sopat igen alla spår. Det är egentligen inga fel på lagstiftningen, men alla fel i brottsbekämpningen.

Det talas mycket om att organiserad brottslighet ska bekämpas. Detta är, enligt mitt sätt att se, organiserad, och välorganiserad, brottslig verksamhet. Företag utsätts kontinuerligt och systematiskt för olika försök att luras att betala för obefintliga eller odugliga tjänster. Jag har råkat ut för massor av försök, som leder till oro och framförallt en massa besvär. En viktig del i att denna brottslighet är framgångsrik är att vi, med rätta, är så hysteriskt rädda att få en betalningsanmärkning, med de möjliga negativa konsekvenser detta kan medföra i framtiden. Ett systemfel i sammanhanget är att kreditupplysningsföretagen hämtar uppgifter redan vid ansökan hos Kronofogden om betalningsföreläggande. Om jag bestrider fordran hos Kronofogden, och får rätt, har skada redan skett.

Är man ny som företagare eller i branschen är man väldigt utsatt. Man översköljs av erbjudanden och påbud, som faktiskt i en stressad situation kan vara svåra att värdera. Jag ska lämna några exempel från min egen erfarenhet, och hur jag hanterat dem.

Jag kommer ihåg ett hygienföretag i Lund, jag kan inte minnas namnet. De skickade ett erbjudande som till formen såg ut som en faktura. Jag identifierade att detta var ett totalt falsarium och kontaktade företaget - resultatlöst. I övrigt gjorde jag inget annat än att skicka ut en varning till alla mina e-postkontakter. Detta ska inte polisanmälas eftersom det är ett brott mot marknadsföringslagen, inte brottsbalken. Däremot bör man skicka en kopia till Svensk Handel och deras Varningslistan.

Varningslistan är oerhört värdefull när det gäller att bekämpa blufföretag. Svensk Handel samlar in uppgifter från drabbade företag. De gör en analys av det möjliga blufföretaget och om det finns fog för det publiceras uppgifter om företaget. Min uppfattning är att man aldrig behöver betala till ett företag som meriterat sig för att komma med på Varningslistan. Detta innebär inte att man kan strunta i att hantera ärendet på ett formellt riktigt sätt. Det är viktigt att besvara och bevara all korrespondens.

När vi för snart åtta år sedan övertog Hammenhögs Gästis, var detta med kataloger fortfarande en stor sak. Företagsfakta var den stora aktören som ofta lierade sig med kommunerna, vilka i sin tur belönades med ett kommunalt företagsregister. Det var vanligt att det dök upp företag som kallade sig något snarlikt, eller något som påminde om den gamla telefonkatalogen. Jag gick på en sådan på grund av stress, bristande uppmärksamhet och erfarenhet. Jag hade inte kraft och energi att bråka utan betalade snällt för ingenting, jag grämer mig fortfarande. Efter att ha ögnat varningslistan ser jag att denna typ av brottslighet uppenbarligen fortfarande är vanlig. För min del är jag nuförtiden inte med i någon katalog eller databas som kostar något. Senast avvecklade jag Eniro och finns nu med endast med gratistelefonnummer. Jag har svårt att tro att någon sitter och planerar sin semester med hjälp av Eniro eller Hitta. Det är nästa poäng, tänk alltid noga igenom, har jag någon nytta av varan eller tjänsten. Ytterligare har jag kommit fram till att inte köpa något per telefon. Ringer en telefonförsäljare ber jag dem maila över information, i det fall det verkar intressant.

En erfarenhet var en pushig säljare som sade sig ha information om ett företag som försökt registrera vår webbadress, men med en avvikande ändelse. Normalt brukar dessa webbar, enligt honom, användas för spel och porr. Jag vet inte hur jag tänkte, troligen inte alls. Jag sa ja eftersom priset för att registrera vår webbadress med annan ändelse endast var 990 kronor. Döm om min förvåning när de hade lyckats leta upp tio ändelser och fakturan hamnade på över elva tusen. Stress och hjärtklappning! Detta skulle jag inte betala! Jag protesterade omedelbart hos såväl företag som det finansbolag som fakturerade. Inget svar! Jag kollade på varningslistan, jomän först av alla ståtade AP-factoring. Det blev ingen betalning och inte ett ljud från de inblandade företagen. Jag vill understryka vikten av skriftligt förfarande. Ett telefonsamtal med ett skojarföretag har inget värde. Man måste hela tiden agera utifrån att detta ska kunna hamna i domstol och då är det en fråga om att kunna bevisa.

Den svåraste nöten att knäcka jag råkat ut för var ett schweiziskt företag, Tourist Directory - Nova Channel AG, Landenbergstrasse 36 P.O.Box 3570, 6002 Lucerne Switzerland. De skickade ut ett dokument med förifyllda uppgifter. Deras grafiska profil var mycket inriktad på att framstå som ett EU-organ. De skickade samma dokument gång på gång, men av tidsskäl och annat blev jag inte färdig att skicka in korrigeringar. Så bestämde jag mig att det måste vara korrekta uppgifter. Jag ändrade och skrev under och tyckte att jag varit duktig. Nu bröt helvetet lös. Jag fick en faktura på 1099 Euro. Jag fattade ingenting. De menade att jag genom min underskrift lagt en order - tjo flöjt! Men se det ville jag inte alls gå med på. Vi utväxlade minst 20 brev där jag kategoriskt vägrade att gå med på att jag gjort en beställning. De skickade en CD med någon slags förteckning över turistföretag - tänka sig en CD en bra bit in på 2000-talet.

Med en dåres envishet höll jag fast vid att deras sätt att lura till sig en underskrift, med en form av omvänd logik, var medvetet bedräglig och att jag hade inga som helst avsikter att betala dem ett korvöre. De hade en betydande organisation och uthållighet. När det gått någon månad och jag trodde att de gett upp dök det upp ett nytt kravbrev, denna gång i skärpt ton från deras "legal department". Vid något tillfälle erbjöd de att jag skulle komma undan med att betala något mindre. Jag avvisade naturligtvis även detta.

Jag spanade på nätet och såg att det fanns massor av företag världen över som blivit lurade. Någon driftig man i Smålandsstenar erbjöd till och med brevmallar och konsultstöd för att hantera Tourist Directory.
Detta Nova Channel drev inte bara Tourist Directory utan ett tiotal andra liknande humbugdatabaser. Numera är de i huvudsak stoppade efter en gryningsraid av den schweizizska polisen.

Häromdagen fick jag under mina ögon ett erbjudande igen. Det är exakt detsamma som det gamla Tourist Guide, till och med papperskvalitén. De har en fullt trovärdig hemsida. Tro dem inte, det är det gamla skojarföretaget som sedan 2009 driver databasen och lurar företag över hela världen på stora pengar. Varför ska det inte gå att få stopp på sådant? Får ni ett erbjudande riv det - stoppa det i kaminen!

Naturligtvis har vi fått ett otal försök från någon med en fin titel, som Med Dr, intresserad av att hyra in ett större antal medarbetare hos oss under en längre tid. De frågar alltid om vi tar kortbetalningar. De vill betala i förskott, och då en summa större än den verkliga kostnaden och mellanskillnaden ska av oss sättas in på ett angivet konto. Nu är det bara så att det inte finns någon täckning för betalningen alltså blir du blåst på de pengar som verkar vara ett överskott. Jag kan inte reda ut hela processen. De är oftast lätta att identiferas eftersom Med Dr, vid det ansedda universitet skickar sina mail från en hotmailadress. 

Vart är vi på väg?

Härom natten hade vi ett strömavbrott, inte så länge ändå. Jag upplever att vi på senare år fått en mycket ökad stabilitet i elförsörjningen, nuförtiden är det ovanligt med avbrott. Vid förmiddagskaffet talade vi om hur sårbart man lever. Hur länge skulle man klara sig utan el?

Med lätt dystopisk ton undrade någon, om vi hade tänkt på hur mycket IT och Internet påverkar oss. Det medgav jag att jag hade, och en hel del till och med.

Det brukar vara mycket vojne vojne vid radikala förändringar. Särskilt förfasar vi oss över ungdomen. Det största hyckleriet av alla är när vi ondgör oss över facebook. Visst är det ytligt, men helt ärligt hur många "riktiga" kontakter hade vi innan.

Jag kan inte låta bli att citera från Populär historia:

Nu var inte 1800-talets tåg något stillsamt och mjukt färdmedel, utan ett för kroppen rätt så fysiskt krävande moment, oavsett klassbiljett. Skakningar, vibrationer och oväsen var industrialiseringens kännetecken. Järnvägens barndom vimlar av beklagande över hur slitsamt trött man har känt sig efter resan. Läkarkåren instämde och förklarade att det var metallens vibrationer som fortplantade sig in i kroppen och åstadkom ett fysiskt tröttande nötande – ”omfattningen, snabbheten och plötsligheten i järnvägsvagnens rörelse utövar en konstant påfrestning”. För mycket resande på tåg kunde därför få allvarliga biverkningar, varnade expertisen. Värst av allt var, enligt en propagandaskrift mot tågtrafik, oväsendet, ”som kommer att förstöra hörseln på folk, ty lokomotivet far fram med sitt avgrundslarm och alla skall bli döva och aldrig mer höra”. 

Jag vet i alla fall vart jag är på väg. I morgon kl 04.00 stiger jag upp och far till Kanarieöarna, för att umgås med delar av familjen. Det ska bli så skönt. Eftersom jag körde 2010 års sandaler på övertid, och lämnade dem i Toscana, har jag införskaffat 2011 års. Redo att köras in!


Jag lämnar bloggen utan tillsyn under en dryg vecka. 

Snål - ekonomisk - slösaktig.

På den gamla (goda?) tiden gav Sparbanken ut ett moralistiskt blad som skulle uppmuntra oss barn att vara sparsamma. Man fick den i samband med att man gick in på banken och tömde sparbössan och fick behållningen överförd till bankboken. Detta kostade inget och skedde pronto rakt över disk och, tro mig eller ej, man fick ränta på pengarna. På nyåret gick man på banken och fick räntan införd!

Den lilla tidningen man fick hette Lyckoslanten. Det enda jag kommer ihåg, och antagligen det enda jag läste, var serien Spara och Slösa.

Slösa var en flärdfull ung dam med extravagant klänning och högklackat. Litet glåmig, en aning dålig hållning, ja helt enkelt en dragning åt det dekadenta.  Spara var en honnörsflicka med blus och långbyxor. Flätat blont hår och rågummisulor.

Vissa likheter mellan Slösa och Nemi (seriefigur i DN) kan man se. I någon mån låg mina sympatier på Slösa, även om jag till fullo insåg att det var inte meningen. Man kan fundera över hur bankerna själva utvecklats. Min bild är att de snarast följt Slösas omoraliska exempel. Det är kanske dags att återuppta Lyckoslanten.

Jag försöker ge mig själv ett Spara/Slösa-index. Inte helt lätt! Det är också skillnad på privat och som företagare. Jag tror att jag är planerat, ansvarigt slösaktig med vissa käpphästar:

• Med smak och lukt avgör jag när mat är för gammal, inte datummärkning.
• Ät upp det gamla innan man börjar på det nya.
• Släck ljuset när du lämnar rummet.
• Duscha när du är smutsig.

Mot superiet!

I lördags var vi på shoppingrunda. En shoppingrunda på Österlen betyder ofta besök på loppis. I en hög köpmansskänk, ett otal lådor med sorterat innehåll, fanns en  med den oemotståndliga etiketten "Diverse småplock". Där gjorde jag mitt fynd. En motbok! Den måste jag ha! Utan att ens överväga att pruta betalade jag för det gulnade och tummade häftet, 10 kronor.

För att sätta motboken i sitt sammanhang, ni får ursäkta om jag blir litet skolmästaraktig, får vi gå tillbaka i tiden. Från att den tidiga alkoholpolitiken varit inriktad på att skydda kronans ekonomiska intressen (vilket kanske är ett viktigt men outtalat mål fortfarande) växte runt förra sekelskiftet en nykterhetsrörelse. Att begränsa superiet var också en viktig del av arbetarrörelsen. Man kan lätt förstå att det var en  fråga  inte minst för kvinnor, som gnodde för att få mat och kläder till en stor barnaskara, medan mannen ofta på lönedagen tog vägen via krogen. Det finns i litteraturen ett otal exempel på det alkoholrelaterade armodet, som spädde på det allmänna armodet.

1905 styrdes försäljningen upp genom tillkomsten av systembolaget. Innan dess hade exempelvis Hammenhögs gästgivaregård privilegier att sälja brännvin till konsumenter. I det som idag är biblioteket såldes 1904 ofattbara 40 000 liter brännvin.

Den liberale politikern, och läkaren, Ivan Bratt engagerade sig hårt i att begränsa superiet. En viktig del i Brattsystemet var motboken, som höll reda på medborgarnas ransoner och hur mycket de köpte ut.  1917 hade motboken införts i hela Sverige på försök.

Efter folkomröstning om totalförbud 1922, där nejsidan vann knappt, permanentades, som en kompromiss, Brattsystemet. Individuell ranson och kontroll genom motboken!

Motboken var knuten till ett lokalt systembolag. Min motbok var nummer sju utfärdad av Systemaktiebolaget i Ystad, med försäljningsställe också i Simrishamn, Tomelilla, Lövestad och Östraby.

Motboken var en en administrativ koloss utan motstycke. Den 31 dec 1948 fanns, enligt Wikipedia, 1 878 705  motböcker i svang. Detta var innan datorernas tid. Systemet var kränkande, även om begreppet kränkning då var lika ovanligt som datorer, orättvist och fruktansvärt dyrt.

Indirekt kom motboken att bli en stark kommersiell tillgång för krogbranschen. När folk hade söpit upp sin ranson kunde de på restaurang i samband med mat få ta in "två vita och en brun". Det var alltså mattvång och det fanns möjlighet att beställa två supar och en avec.

I oktober 1955 gick motboken i graven och Ivan Bratt året därpå. Kris utbröt i krognäringen! Hammenhögs  Gästis var emellertid  på offensiven och investerade i att bygga upp en bar. En pittoresk lokal med bruna fuskbalkar, en koppardisk och gallonsoffor togs i bruk 1958. Den finns fortfarande kvar i samma skick.  Mattvånget i samband med alkoholförtäring fanns kvar långt senare. Det finns ett otal historeier om landgångar som vandrade ut och in. Jag kommer själv ihåg min sena gymnasietid i Karlskrona. På Regnbågen beställde man en ansjouvissmörgås, en starköl och en liten flaska Grådask, om man var stadd vid kassa. Antagligen var det där mitt intresse för matupplevelser grundlades.

Destination Ystad Österlen

Så var bottenplattan lagd i vårt stolta bygge av ett destinationsbolag. På Stora Hotellet samlades vi, ett 60-tal företag som är intresserade av, verksamma i, beroende av besöksnäringen. Med denna vida, och riktiga, definition  borde vartenda företag med verksamhet på Österlen vara en potentiell medlem i den ekonomiska förening som ska äga och driva destinationsbolaget.

Den relativa enkelheten att få igenom stadgarna vittnar om att motivationen är hög. En styrelse på åtta personer valdes. Deras huvuduppgift blir att expandera medlemsantalet upp till 200 till höstens årsstämma och etablera ett aktiebolag. Med den låga insatsen på 1000 kr och en serviceavgift som är låg för det lilla företaget ser jag inga ekonomiska hinder att uppnå medlemsmålet.

Jag vore inte jag om jag inte hade några kritiska funderingar i sammanhanget.

Vad är den verkliga verkliga anledningen till att så många av oss entusiastiskt ställer oss bakom idén med destinationsbolag? Är det, som feminismen i Simrishamn, att vi är så missnöjda med hur det fungerar idag?  Det mål som uttalats att antalet besök ska fördubblas på fem år reser utan tvekan frågan: Hur?

Personligen tror jag inte att "eventvägen" är den som lyfter regionen. Vi saknar arenor och "hotellfabriker". Att satsa på VM i bridge och tro att arrangören är beredd att ta de risker och det merarbete det innebär att dela upp t ex boendet på en mängd B&B, med logistik och transportproblem känns inte realistiskt. De kommer hit för att spela bridge. Jag menar inte att vi ska avstå från event, men det är sannolikt inte den "killer application" man så gärna vill hitta, som en lättare väg till lycka och välgång än det dagliga slitet.

Vårt destinationsbolag ska inte vara bara ett marknadsföringsbolag. Jag tror inte att marknadsföring är vår sämsta gren. Bolaget måste, tror jag, gå grundligare tillväga. Jag ser tre viktiga utvecklingsområden.

Kvalitet.
Mycket på Österlen är toppkvalitet, men långt ifrån allt. En dålig erfarenhet sprider sig tio gånger snabbare än en riktigt god upplevelse. Det finns många som vill vara med och plocka den lågt hängande frukten. Detta gör att det under den korta säsongen dyker upp rena lycksökare. Detta får betalas dyrt av de strävsamma kvalitetsföretag, som är verksamma året runt.

Mat.
Intresset för mat, i alla dess former, har aldrig varit större. Vi har närhet till storstadsområden och jag tror/vet att en matupplevelse av rang motiverar folk att göra en resa. Vacker natur, pittoreskt boende, gallerier och välfyllda loppmarknader faller platt till marken om folk inte kan få god mat. Dessutom finns ett genuint intresse för att besöka producenter, köpa från odlaren, lukta, smaka, känna. Jag noterar att maten är mycket tunt representerat i den nyvalda styrelsen.

Internetmarknadsföring.
Marknadskommunikationen måste med högsta möjliga hastighet och prioritet gå från atomer till bits. Utvecklingen har påbörjats men fortfarande läggs stora resurser på trycksaker där vi i näringen inte kan påverka form och innehåll, men vi förväntas finansiera genom annonser. De pressläggningstider som gäller för  kalendarier kan aldrig mer konkurrera med facebook, webbar och andra sociala media. En vanlig uppfattning är att trycksaker behövs när folk är ute och rör sig. Det är sannolikt fortfarande riktigt, men även här har förändringen kommit en bra bit på väg. Med smartphones, läsplattor, GPS osv, sprids mycket snabbt en teknisk infrastuktur för mobiliteten.

Jag hoppas att destinationsbolaget  med ett nerifrånperspektiv kan få oss upplevelseproducenter  att långsiktigt och aktivt engagera oss i det nya destinationsbolaget. Man måste komma ihåg att var och en av oss i första hand slåss för att överleva och att utveckla vår egen rörelse. Vi har inte råd,  tid och lust att lägga resurser på utopier, ens om andra har gjort det. Markkontakt är ett ledord!

Jag är mycket glad att vi kommit så här långt med utvecklingen av ett destinationsbolag och uppmanar alla företag, stor som liten, att snarast anmäla sitt inträde!

Ring klocka, ring.

På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi  träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!

Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.

Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.

Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!

Till frukost fick vi en illustration  av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige?  Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?

Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?

Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.

På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.

I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!

1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.

När ungdomskulturen kom till.

Att vara med jukebox skiljer sig en hel del från den bekymmerslösa Spotify-tillvaron. För att fylla Wurlitzern med ett värdigt och kvalificerat innehåll måste man gå 40-50 år tillbaka i tiden, jaga fatt på en fysisk bärare av musiken, en singel i god kondition, helst inspelad i mono. Som tur är har man en gedigen bildning på perioden genom nördig bevakning i Bildjournalen, Radio Luxemburg, Tio i Topp, Drop-In på TV, ändlösa diskussioner på raster och håltimmar och efterhand flitigt besökande av diskotek, även om fokus i det senare fallet stundtals stördes av annan spaning.

Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.

Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.

Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.

Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson.  The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja!  Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.

Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan  inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.