Demokrati enligt Facebook.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och betraktar mig som en politisk människa i så måtto att jag tycker att det är viktigt att ta ställning. Däremot är jag inte partipolitiskt engagerad eller uppbunden. Jag har länge varit förundrad över att den politiska strukturen förändrats så litet, som den har. Ideologierna har tunnats ut och alltfler människor är  obenägna att ansluta sig till ett parti, som överensstämmer med ens åsikter till kanske litet drygt 50%.  Jag tror att, framförallt unga människor vill ta ställning till en fråga i taget. Vi vill inte (ja jag är ingen ung människa, men ändå) skriva ett fyraårskontrakt med ett politiskt parti, det är illa nog att tvingas ta ställning till vad man ska rösta på.

 Den politiska processen lever sitt liv, som alltmer präglas av professionalisering, makten ligger knappast i folkrörelsen eller hos partimedlemmarna, utan hos yrkespolitiker. Klyftan mellan vanligt folk, som vart fjärde år är väljare, och förtroendevalda har enligt min bestämda uppfattning ökat. Politikerföraktet har inte minskat, kanske kan man tala om uppgiven "politikerlikgiltighet", alltfler känner sig uppgivna i förhållande till våra politiker. Jag tror att politiskt aktiva i stor utsträckning söker sin bekräftelse i de inre politiska strukturerna. Ingen förnekar det arbete som  läggs ned på att skriva, motioner, interpellationer, handlingsprogram och budgetförslag, däremot kan nyttan ifrågasättas. Utgången av ett aldrig så  genomarbetat förslag avgörs inte av argumenten  utan av förslagsställarens maktbas.

Dilemmat med den politiska strukturen är att partierna dras mot mitten för att röstmaximera. Detta har lett till tvåblockspolitik,  som givit negativa konsekvenser. För väljarna, människorna, viktiga sakfrågor kan av taktiska skäl försvinna och kontroversiella områden undviks. Som jag tror, har människor blivit mer intresserade av att ta ställning i enskilda frågor, medan partierna duckar i de konkreta frågorna. Media är viktigare än väljarkåren, tv-soffor, lekprogram och antal exponeringar är viktigare än politiskt opinionsarbete och kontakt med vanligt folk. Avståndet mellan vald och väljare ökar och grunden för politikerförakt är lagd. Sättet att arbeta i parlamentet och valda församlingar har ändrats otroligt litet. Jag påstår att det politiska etablissemanget präglas av stor självtillräcklighet. Man är intresserad av att få ut sina budskap, men mindre intresserad av att suga upp vad som rör sig i befolkningen.

En effekt av de traditionella partiernas ointresse för strömningar i  befolkningen är att nya partier bildas. Så har SD till och med lyckats ta sig in i riksdagen. Piratpartiet har fått plats i EU-parlamentet. Företeelsen har varit starkast på kommunnivå. Frågan är om dessa partier stärker och utvecklar demokratin. Personligen är jag tveksam av flera skäl. Ofta rör det sig om enfrågepartier med tydlig missnöjeskaraktär. Jag uppfattar flera av marginalpartierna som sekteristiska, med  en tydlig livsstilsprofil, ett starkt karismatiskt toppstyre och en historia av utrensningar. Jag känner igen detta från det radikala 60-70-talets vänster. Jag har i tidigare diskussion om sekterism fått kritik för att döma ut en hel grupp. Jag dömer inte ut jag beskriver ett uppfattat tillstånd och en sekt är per definition alltid en grupp och uppträder som en grupp. Jag ser ofta ett inslag av av kraftig belåtenhet över att man arbetar ideellt, beskriver sin solidaritet som att man har det gott ställt men offrar mycket för att hjälpa andra. Då kommer vi in på den andra av marginalpartiernas dysfunktion, elitismen.  Med elitism menar jag i första hand att man talar om vad man ska tycka, jag vet inte hur man ska få underlag för sin förkunnelse om man har en mycket liten "gräsrotsrörelse". Man förkunnar utifrån den kader/sekt man tillhör. Få protesterar  mot att man betecknar Jehovas vittne med över 22 000 medlemmar som en sekt. Därför tvekar jag inte att definiera betydligt mindre förkunnare också med ovan angivna kriterier för sekt, både elitism och sekterism sätts huvudsakligen av utomstående betraktares bedömning.

Andra partiers medlemstal[redigera | redigera wikitext]

• Piratpartiet (PP) 15 822 (30 januari 2013)^[22]
• Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) 5 000–6 000^[23] (gissning av rikskansliet, 27 maj 2006, medlemsregister sköts lokalt utan inblandning av SPI Riks)
• Svenskarnas parti 500+^{[källa behövs]}
• Partiet.se 2 381 (diskussion på Piratpartiets forum, juni 2009) ^[24]
• Feministiskt initiativ (F!) 1 700 (december 2006)^[25]
• Kommunistiska partiet (KP) 1 500 (30 april 2005)^[26]
• Rättvisepartiet Socialisterna (RS) 800 (5 september 1998)^[27]
• Socialistiska partiet (SP) 750 (13 januari 1997)^[28]; dock "några hundra"^[29] sedan åtminstone 25 december 2004^[30]

I kommunikationen med medborgare/väljare erbjuds vi att ta del av protokoll och alla skrifter, i vissa sammanhang vara åskådare, delta i frågestunder, lägga medborgarförslag m.m. Detta uppifrånperspektiv på medborgarinsyn är en konsekvens av den politiska strukturen, kulturen och historien, De var en gång då befolkningen var dåligt utbildad och politiker med nödvändighet hämtades ur en intellektuell elit. Rikspolitiken bevakas, refereras, analyseras och kommenteras av media. Risken är naturligtvis att media inte är representativa och åsiktsneutrala.

Det finns en pockande begäran bland en del politiker att vi ska engagera oss i deras politiska beredningsprocess och beslutsfattade. Den som tänker så har, tycker jag en okunnig inställning, till folks intresse och förutsättningar att göra detta. Upplägget är helt uppifrån och ner. Att tro att människor i gemen ska läsa, jämföra, analysera och dra slutsatser av genomarbetade motioner, budgetförslag och handlingsprogram är fullständigt orealistiskt och vem frågar på frågestunden när svararen har ett informationsövertag av mått. Och faktum är att det också finns en plikt hos "den gode politikern" att suga upp de åsikter, uppfattningar och opinioner, som företräds av befolkningen. Det finns också politiker som intensivt driver uppfattningen om att politiker är vanligt folk, som du och jag. Det är både rätt och fel. Visst är de människor precis som alla andra, men de har åtagit sig ett uppdrag som de måste utföra enligt de regler och ritualer som gäller där. Den politiska organisationen bygger på makt. Det är lätt att vara folkligt lättsam även i politikerrollen så länge man inte har något reellt ansvar och inflytande över besluten. Vi som röstboskap får tänka noga på vilken strategi vi ska välja,ska vi rösta på ett parti med reell makt och kanske påverka det litet, eller ska vi följa ett enfrågeparti med marginellt, eller inget, inflytande och en väljarskara under promillen. Helt enkelt hur uppnår vi bäst för oss viktiga samhällsförändringar.

Jag kommer inte att gå som åskådare på fullmäktige, läsa protokoll, motioner och handlingsprogram från fullmäktigepartier, jag bara vet det. Det betyder inte att jag är ointresserad av politik. Den politiska diskussion, som intresserar mig försiggår i sociala media och vanligt folks synpunkter intresserar mig mer än partipolitisk propaganda. Ett mycket bra exempel på en intensiv och involverande diskussion om skolan har, för en tid sedan, ägt rum på "Hammenhög anslagstavlan" (vårt byforum på Facebook). I diskussionen deltog ett stort antal människor och bl. a. framkom att helst ville folk ha en kommunal skola men en friskola är bättre än ingen skola. Det är fascinerande hur snabbt man får en bild av opinionen. Det är också intressant att analysera vilka som inte deltar i diskussionen. Först en eloge till den skolpolitiker från F!, som deltog. Eftersom hon dessutom är en av de drivande i friskolesaken, kunde hon inte minst bidra med fakta, vilket är viktigt för att diskussioner inte ska spåra ur eller bli meningslösa. Annars är det slående hur alla makthavare som agerar eller borde agera i skolfrågan lyser med sin frånvaro. Ingen politiker från fullmäktige eller "Barn- och ungdomsnämnden" eller övriga partier visar sig, svarar på frågor eller klargör sin åsikt eller sina linjer. Inga chefstjänstemän som med byråkratens rätt har ett stort inflytande i frågan finns med. Inga lärare eller anställda inom skolan hörs, inte heller deras fackliga organisationer.

Jag tycker att politiker ska vara aktiva i Facebook och motsvarande media. Många är det men jag tycker att de ofta är väldigt envägsinriktade, dvs de berättar om spännande resor, möten, fantastiska program och tankar. Sällan går de in i diskussioner eller frågar om folks uppfattning. Jag tycker att de ska tänka efter och ha en strategi och policy för sin kommunikation. Allra mest angeläget är att man använder sig av en profil som politiker och en annan, som privatperson. Det kan ju tänkas att jag har vänner vars politiska uppfattning jag inte alls delar, men de är ändå vänner, bekanta eller grannar. Jag uppfattar det som kränkande och ovälkommet att sköljas över av partipropaganda, som jag inte bett om. Förkunnare ska inte utnyttja att det känns jobbigt att stryka dem från vänlistan. Det känns som man fått in Jehovas vittnen i sin bostad och av artighet inte vill slänga ut dem. Den som har en "politikerprofil" ger mig möjlighet att ta emot eller avstå från propaganda jag inte bett om.